kallocain

Vådan av att vara helt teknikfattig uppenbarade sig nyss, när jag ÄNTLIGEN skulle få kolla på länken till I wish I knew how it felt to be free som jag lade ut för ett par dagar sedan. Ja, ni lär väl ha fått er ett gott skratt om inte annat. Vita händer som spelar piano och kackigt munspel. Jag klarade att kolla ungefär tv¨å sekunder.

I wish... är min mya religion, men jag hittar ingen okej version av den. Så, varsågod mina fjorton läsare vilka ni nu är, här får ni en annan som inte är så dum.

Största underhållningsfaktorn på den så kallade Blogghimlen (jesus sicket slitet uttryck) just nu står Hoe-looking man för. När jag läste hennes inlägg om sin fästman rördes jag nästan till tårar. Det finns inget så fint som LBH (Love by humiliation). Kort sagt, den man älskar hånar man, att man står på förolämpande fot med varandra är tecken på stor kärlek.

Ta gossen A, som jag skrivit B-uppsats med, exempelvis. Honom gillar jag högt och rent, ja, man skulle nästan kunna säga att jag älskar honom. (Helt kyskt, naturligtvis). Och som jag har försökt de senaste tio veckorna. Retat honom för hans intonation, som inte är helt olik Ebba von Sydows. Trackat ner på hans favorithobby (Bandy). Kört med honom på alla sätt. Men först när jag nyligen kallade honom hora kom responsen: Käften. Din. Jävel. Åh hurra! Han är så fin.

Jag tycker precis som God Save the Queer att folkpartiets förslag om att bara svenska språket ska vara tillåtet i svenska skolan är alldeles utmärkt. Varför inte passa på att bomba oss tillbaka till den gamla goda tiden när de små lappska barnen fick redigt med stryk om de pratade sin rotvälska?

Fy Fan. Jag tror det är dags att införa stående demonstrationstid mandatperioden ut. Vad sägs om varje torsdag klockan 17? Samling utanför Svea rikes riksdagshus! Jag är helt övertygad om att upprördhet inte kommer att fattas oss.

Vi kan passa på att demonstrera mot P1 också. För högst ett halvår sedan hörde jag en alldeles utmärkt radiodokumentär om konsekvenserna av förtrycket mot samiska skolbarn. Det var 50-tal och svennenormativitet och skuld och usch, men tur att det är bättre nu. När sedan los intergrationsminister kommer med det här förslaget förmedlas det helt okommenterat till lyssnarna. För Nu-Sverige är ju inte DÅ-Sverige.

Sådant betalar vi liscenspengar till. Kanske, kanske att jag börjar förstå den gamla MUF-retoriken om kommunistmedia, nu när public service inte längre verkar i en röd majoritet utan i en blå. Fast jag vet inte. Det är väl sak samma. Problemet är inte att borgarna vann valet, problemet är att vi alla anammat den borliga livsstilen, som någon skrev i Arena.

Vilket, även det skulle bevisas, bland annat genom Sveriges radio. Denna fantastiska vurm för Rättvisemärkt har nått även dit. P1 Konsuments program om banan- och kaffeodlingarna på Dominikanska Republiken var den mest kolonialistiska, okritiska journalistik jag någonsin hört.

Journalisten, Rättvisemärktrepresentanten och ICA-inköparen lät som om de var gamla kompisar. Det var de kanske inte, men lite paraplydrinkar på badstrand förbrödrar, skulle jag tro. Några arbetare verkade inte vara angeläget att intervjua. Men det är klart, de kunde väl ingen engelska de stackars satarna. Och spansktalande radiojournalister är stört omöjligt att uppbåda i dessa dagar. SÅDANT BETALAR VI LISCENSPENGAR TILL.

Fy fan, som sagt. Jag tror det är dags att visa att även vi som är för fattiga för att omge oss med Good Will TM-produkter har sätt att göra våra röster hörda. Typ protestera, typ måla plakat. Lite Old school, men jag har hört att det kan funka.

Ses på torsdag, dårå!