Kommer det alltid att vara såhär?
"Så har det varit och så kommer det alltid att vara. Det kan du aldrig få bort, men visst kan det bli bättre. Det är ju inte bara så att du skämtar om bögar, du skämtar om allt. Katastrofer, om judar, om dvärgar och all. Det är inte frågan om att man tycker illa om någon för det"
Glen Hysén, Prides invigningstalare i dagens City.
Jo alltså, många inom HBT-communityt VILL bygga allianser med antirastiska organisationer, funkisrörelsen och andra rättighetsrörelser. Normkritik står ganska högt på dagordningen för många av oss/er. Det har bara inte avspeglats i valet av invigningstalare till homokalaset.
Förutom ordföranden och kanske Mona Sahlin får invigningstalaren alltid mest press i samband med festivalen. Oavsett om det är invigningstalarens uppgift att representera organisationen eller inte, så kommer det uppfattas som att hen gör det. Att välja någon som tycker det är naturligt att bög- jude- och "dvärg"-skämt förekommer i omklädningsrum är antingen oerhört klantigt eller bara jävligt slappt.
Jag har vänner som jobbar inom Pride, även inom styrelsen, och ni gör ett fantastiskt jobb. Men ärligt talat, nu är det dags att sluta tro att invigningstalaren måste vara del i heterokändisetablissemanget. Och framförallt är det dags att börja kolla att invigningstalarna åtministingen är lite insatt i rättighetsfrågor.
Basta.
En av LGBTQ-Stockholms mest aktiva aktivist har avlidit.
Jag vet inte mycket mer än så här, och att hennes närmaste anhöriga är underrättade. De bad mig sprida informationen vidare.
Och att jag är tom i huvudet och i magen, det är väl det som kallas chock.
You gave gay people a bad name
Det bästa ur Mammas nya kille
Och jag som ska after work-öla ikväll. Typiskt.
I've been killing time with sword
men nu går den så fort så fort. Snart är halva mitt vikariat över. Det är inte klokt.
Jag vill jobba i höst också. Tips emottages med tacksamhet, kära vänner, bekanta och obekanta.
Felsyftningstrollet
Hela listan över
BRA OCH DÅLIGA
FASADFÄRGER
som inte skyddar mot mögel.
Hihi.
Tyvär är jag ganska duktig på att mata det där trollet själv, har jag märkt. Särskilt när jag skriver socialutredningar. Märker jag det alltså. Och det ingår sannerligen inte i min självbild. Att jag har lite svårt för att stava är en gammal sanning, men syftningsfel? Det går bara utför. Med självbilden menar jag.
Det här var egentligen en kommentar
till det här inlägget av Sedlighetsroteln, som började gråta över att Glen Hysén ska invigningstala i under pride. Men tydligen kan jag inte publicera kommentarer på blogspot och JAG MÅSTE JU FÅ KOMMUNICERA MIG. Det är en rättighet som vi håller högt 2007.
Själv skrattade jag hysteriskt i en kvart. Min sexuella läggning har inte spelat ut sin roll, den har faktiskt aldrig haft något med Glen Hysén att göra. Myten om att Pride behöver mer media smittar tydligen som pesten inom organisationen, det är bara att bita ihop och acceptera att queerfeminismen är en plump i marginalen under homofestivalen. Och ärligt talat, vore det inte lite oroande om det vore annorlunda? För queerfeminismen, menar jag.
Fotfeminitet och så.
Jag tyckte jag fick fin bekräftelse på min känsla när jag läste en artikel om sommarklädkoder på jobbet i .SE för någon vecka sedan (Klädkoderna skiftar 2007-07-03):
På medieföretaget XX skickade personalchefen nyligen
ett mejl till de anställda där hon bland annat skrev
"Vi undanber oss shorts och nakna fötter i sandaler på herrar".
Och artikeln fortsätter:
Men hur ska man göra om det är stekhett ute?
- Vi tjejer har det ju bra som kan ha kjol, man
får väl välja kläder i luftiga material.
Jo jo. Tjäjer kan ha bara ben och nakna fötter i sandaler tydligen. Frågan är dock om det är östrogenhalten i blodet som avgör eller som det där att vissa rakar benen, målar tånaglarna och alltid är svala utan att svettas eller lukta illa. Riktiga kvinnor alltså. Vi andra kan fortsätta stå som åsnan mellan hötapparna och fundera på om vi ska maskulinisera oss ytterligare genom att bära långbyxor och skor, eller om vi ska visa orakade ben och klumpiga herrfötter i sandaler, och göras till misslyckade, vulgära kvinnor.
En utväg är ju förstås att välja bort jobb med klädkod. Tittar man på inkomststatistiken är det nog precis vad en hel del hbtq-"kvinnor" har gjort.
Jo jo, dagens I-landsprobelm, och ojämlikhet mellan kön, sexuella läggningar osv har många olika anledningar. Min poäng är att skofrågan är en av dem.
Rolig felskrivning
Här kommer uppdraget på beslutet som jag meddealade om förra veckan.
skrev jag till en av mina hemtjänstgrupper nyss.
Så är det här i hooden. Vi är inte biståndsbedömare, vi är hemtjänstdealare.
Eh.. Alltså... Det är inte det att jag försöker göra mig lustig på genom att apellera till rasistiska föreställningar om förortsbor. Som ni märker LIERAR jag mig ju med dem. Föreställningarna alltså. Eller nej, jag menar... Äh. Jag tyckde det var en ganska rolig felskrivning helt enkelt. Och VAD GÖR MAN INTE för att liva upp en måndagmorgon? Kurajsarn är så jävulskt tråkig nu i semestertider.
På förekommen anledning:
Men igår bläddrade jag av olika anledningar i IKEA-kataloger och Femina från mitten av nittiotalet. Och jag vill bara påpeka, innan de har lurat oss: NITTIOTALET VAR FRAMFÖRALLT GRÖN-BLÅ-ORANGE-SPRÄCKLIGA SOFFOR, TOKROLIGA GRAFISKA MÖNSTER OCH RUTTEN KVINNOSYN.
Jo faktiskt. Tredje vågens feminism började väl liksom rulla just då av en anledning.
Fat is a state of mind
Vad fettma innebär för besökarna på pro-anaklubben Nacht, för gästerna på Gubbängens karaokepub och för Per Hagman är nog lite olika.
Upplevelse av fett som ständigt närvarande/hot/ är, något man ständigt försöker röra sig bort från utan att någonsin lyckas tillräckligt väl, skulle jag vilja påstå, är delad av i princip ALLA i det här samhället. På olika sätt givetvis. Men ändå. De erfarenheterna borde kunna utgöra en plattform för en motståndsröresle, byggd på gemensam erfarenhet, inte gemensamt BMI. Och vad är motståndshandlingen? Att omfamna fettoidentiteten förstås.
Att göra det queers och crips redan har gjort: ta tillbaka orden, synliggör praktikerna och ifrågasätt naturligheten i identiterna. Det blir inte lätt. Fet är det nya pervers, att gå runt med för tajta jeans med popmagen hängande kommer att svida. Det kommer att vara skam, men det kommer att vara så jävla skönt när man kommit bort från den och kan skrika:
JAG ÄR ETT STOLT FETTO!
Oavsett BMI, alltså.
Om man skulle göra en fett-attack
Fast det verkar vara en ganska rolig klubb. Vi kanske skulle gå dit? I våra bästa kasslerframkallande nästrumpbyxor och för tighta t-shirtar, göra en fat-attack? Kanske måla något sorts budskap på våra svulstigaste kroppsdelar? Liksom, om de vill vara härliga och promota ana-rörelsen med en klubb måste de väl tåla att vi är härliga och använder den plattformen för våra egna syften?
Hör av dig om du vill hänga på. Det finns förstås ingen nedre BMI-gräns för att få delta, fat is at state of mind.
_________________
Förtydligande har eftersökts: Klubben profilerar alltså klubben genom att skriva att de öser på med epilepsi, anorexi och vodka-pistoler", vilket väl ska föreställa lite edgeigt och tufft och postironiskt.
Men ironiskt vet jag inte, för på arrangörernas my space så är det någon brud som skriver att hon älskade deras pro-anafest, och att hon nu gått ner fem kg för att bli lika smal som de är.
__________________
Mjaha, nu har de tagit bort texten om anorexi och epliepsi och ersatt den med något om lösögonfransar. Det spelar ingen roll, poängen för mig var aldrig att de var onda, utan att deras klubb vore en jäkligt bra arena för en fettatack, eftersom de uppenbarligen redan gjort frågan om kroppsfett till just en fråga.
"När var egentligen det där magiska DÅ?"
Retoriska frågor. När de är som bäst är de små svavelstickor som lyser upp ens menatala återvändsgränder och visar dem för vad de är.
Jag är verkligen hopplöst nostalgiskt lagd, vem vet, jag kanske är HC Andersen i biståndsbedömarförklädnad.