Eh, okej, så farligt var det inte.
När jag tänkte noga på saken kände jag igen den där ångesten. Det var ju så jag nästan alltid mådde förut när jag inte åt mat, men hetsåt kakor, typ varannan dag. Och ja, när jag tänkte riktigt, rikiktigt noga på saken, var det inte lite så att jag bara åt en halv pizza och några kakor i förrgår? Och att ångesten igår möjligen kunde ha något med det att göra?
Alltså, jag hatar att behöva säga det här, men om man bara äter, sover, motionerar och kanske runkar lite, så mår man i allmänhet bra. Men jag vet, jag vet, sedan är det ju frågan om att må tillräckligt bra för att ta sig dit. Jag är så himla tacksam för att ångesten har blivit ett undantagstillstånd, som jag har lyxen att kunna moralisera kring. Hm.
JAG DÖR, JAG ÄR SÅ KLANTIG, JAG FÖRTJÄNAR INTE ATT LEVA, JAG VILL DRA NÅGOT GAMMALT ÖVER MIG.
Jag klantar till det på jobbet en första gång och biter ihop. Jag klantar till det en andra gång och självhatet får fritt spelrum. Ångest ångest, blockering. Och resultatet blir förstås ännu mer klant. Jag måste göra något åt det här.
Jag är tillbaka, men jag har inte landat
Ingen som inte har prövat kan ana hur avslappnande det är att bo en vecka på strand lagom full av medelålders flator från halva Europa. Första tre dagarna spenderade jag i princip under det gröna lakan som jag spänt upp mellan ett buskage, ett stålrör i en cementklump och en parasollpinne (man hittar så mycket bra om man är sakletare).
På Tredje Dagen, som det står skrivet, orkade jag socialisera, och nu har jag adresser till fölk i London, Brighton, Liverpool, Manchester och Camebridge, som alla sagt att jag gärna får komma och hälsa på. Nåja. Det är ju sånt man säger. Men ändå. Inte illa.
Jag hann också med den perfekta semesterflirten, med den perfekta butchen (som heter Jay, är sjökapten, 6 feet tall, vad kan det bli, nästan 1.90 skulle jag tro?, är ärrad från motorcykelolyckor, OCH SÅ VIDARE), och det innebar ju onekligen en ny liten utkiksplats i landskapet som är min sexualität.
Inte illa på bara en vecka, alltså. Nu är jag lycklig och avslappnad, och oförmögen att fokusera blicken eller tankarna mer än 30 sekunder i taget.
I övermorgon åker jag till Göteborg, på måndag kommer jobblunken igång igen, så då kanske bloggen vaknar till liv också. Hej så länge!