kallocain

Alltså Den Sista blir det ju alldrig. Men man kan ju hoppas att man åtminstone kan få gå vidare och utkämpa nya krig nån jävla gång. Men det blir väl samma skit i annorlunda låda. Ta det där med rökning tillexempelt.

För någon vecka sedan meddelade enhetschefen oss omsorgssoctanter att BXXXXXa kommun, där jag jobbar har fattat ett beslut om att bli en rökfri arbetsplats. När han sade att "kommunen" hade fattat beslutet menade han alltså inte att det skett en folkomröstning. Jag tror inte ens att rökförbudet klubbats igenom på politikernivå, det var väl någon höjdare i förvaltningen som hade kommit på att det är OHÄLSOSAMT att röka och att det blir DYRT med alla betalda rökpauser.

På ett personligt plan vart jag mycket beklämd, eftersom JAG brukar tänka att "jag röker iallafall inte" när jag är ineffektiv på jobbet. Jag vet inte vad de andra i arbetsgruppen hade för bevekelsegrunder, men ett irriterat mummel spred sig. Jag blev dock inte direkt arg förän chefen försökte skapa good-will för beslutet genom lite gammal god medelklassbonding:

Alltså, det kommer ju främst gälla dem på utförarsidan [vårdbiträden, syrror, hemtjänstchefer dagverksamhetsterapeuter. Läkare också, men det var nog inte dem han tänkte på.] och om det är någon som verkligen vill röka på arbetstid går det bra att betala via lönekuvertet, femton kronor per rökpaus [förskräckta utrop], men då får man inte vara närmre arbetsplatsen än tjugo meter. OM det är någon som VERKLIGEN vill alltså. Slutligen kom han med det tyngsta argumentet:

- Det är väl ändå ändå ingen här som röker?

Och det var det ju inte. Förutom en obetydlig liten vikarie i andra arbetsgruppen. I det rummet förknippades bilden av rökaren plötsligt med bilden av arbetarklass.

- De som vill kommer att erbjudas en sluta-röka-kurs av kommunen. 

Ja men så SNÄLLT DÅ. Syndarna kommer få UTBILDNING i att betrakta sig själva som mindre vetande loosers alternativt slappa sjanor utan självbehärskning alternativt ohyra på samhällskroppen, för, som sagt, TÄNK PÅ VAD EN RÖKARE KOSTAR.  

Mindre vetande, slappa, utan självbehärskning och kostsamma. Såsom arbetarklassen alltid utmålats. Och, som vanligt, rättfärdigas moraliserandet genom kroppen och naturen. Nu med tillägget hälsa.  Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Hälsoparadigmet är den nya tidens motbok. 

Mina vänner socionomerna skruvade oroligt på sig, de gillade inte översitteriet i tugget, det var uppenbart. Men inför HÄLSOARGUMENTET måste de ju ändå böja sig. "Det verkar ju lite överdrivet, men det är klart, det är ju inte NYTTIGT att röka". 

Nej. Det är inte NYTTIGT att ha ett så slitsamt jobb som domdära vårdbiträdena har heller, ska vi kanske förbjuda det också? Varför inte införa rullande schema så att "vi" och "dom" kan turas om att sitta på kontor och biståndsbedöma, och vara hemma hos folk och städa? Men nehej. Man är ju liksom lämpad för lite olika saker. Det är naturligt, det också. 

Om rökning måste bekämpas därför att den blivit en arbetarklassmarkör, eller om rökning har blivit en arbetarklassmarkör därför att den ska bekämpas är inte så noga. Men när mötet var slut sade en av mina kollegor halvhögt, trotsigt: "Det kommer ju bara leda till att folk smygröker. På Huddinge sjukhus är det rökförbud, men jissus vad många läkare det är som springer i buskarna runt parkeringarna och blossar". 

Motstånd, motstånd: varsebli, RÖKARE, FETA, SJUKSKRIVNA, SJANOR PERVERSA, KOSTSAMMA FINNS ÖVERALLT. Till och med bland läkare. Solidaritet är freaksens kampenhet.

Jag må vara bakissentimental och vaken onaturligt tidigt, men ändå: fan vad fint.

När jag kom ut pratades det mycket om heterotjejer som hånglade med varandra för att få killar. Det var bifobi förstås, och det kändes ju inte så härligt för mig. Jag vet inte om det är så konstruktivt, men jag vill vidareförmedla bifobin genom att ÄNDA BARA BERÄTTA att på den här festen det killarna som kramas och hånglar med varandra för att få tjejer. Alltså, feminina, heterosexuella tjejer. Jävla teasers. Heterokillarna alltså. Ja, ni fattar.

Det här är verkligen inte okej. Jag menar om man arbetar HELTID ska man väl ändå ha en liten fru eller hemhjälp som fixar med livets nödtorft? Eller hentjänst, dåra.

minnas att det finns ANDRA VÄRDEN I LIVET än ett roligt jobb. Men faktum kvarstår. Istället för drömjobb; fortsatta studier på institutionen från helvetet. Fortsatt fattigdomsmissär. Och ANDRA VÄRDEN hotar inte direkt att översvämma mig. Knulla, någon?

Nyss satte sig två män bredvid mig i tunnelbanan. Jag sneglar mot sätet snett mittemot mig och ser att den ene har en grön Nalle Puh-fluga. "Hur kan man sätta på sig något sådant" hinner jag tänka innan jag noterar det välansade skägget och den välavvägda kalaskulan. Rödhårig. Mannen mittemot honom är smalare, mörkare, men skägget är där. De undviker varandras blickar väl tydligt, och den rödhårige stryker sig ideligen över låret med den ena handen, den andra håller han skyddande framför kuken.

Jag ler och tänker att det var en solidaritetshandling av dem att sätta sig bredvid just mig, eller att de kanske satte sig här på grund av någon sorts förväntad solidaritet från min sida. Men det är förstås bara sant på inbillsk basis och jag funderar på om det kan finnas solidaritet utan avsiktlighet, ondska utan avsiktlighet, avsiktlighet utan verklighet och tankesnurran performativitetverklighethandlingeffekt är igång. Tänk om allt bara handlar om -hemska tanke - MORAL. Vore kanske bra att erkänna och tydliggöra det i så fall. Queera låsningar.

Queera läsningar är bra, men vad resulterar de i ejänklien? Och lägger de inte väl mycket ansvar på den läsande individen och för lite på strukturer? Och hur kan den sortens individuell aktion leda till kollektiv frigörelse? Queera lösningar, snurr snurr snurr.

Dags att sova.

takka runt mellan altanen, hängmattan och den nyfunna boxen med Almodóvarfilmer. Nu sitter jag på altanen igen, luktar på havet, tittar på den ljusmörka himlen och slöbloggar lite. Inte blir jag bakis heller. Tacketack, som gumman sa.

till fördjupning. Det var många frågor om identitet och karriärsfeminism kontra det feministiska Martyrskapet som lämnades hängande i luften, och jag önskar att vi hade haft två veckor snarare än två timmar. När blir Mohanty gästprofessor på SU?

Igår var jag, (och ganska många andra, kön utanför påminde på flera sätt om svunna Slick-tider) på Kägelbanan och lyssnade på Chandra Mohanty. Hon var helt fantastisk men vissa saker hon sade var problematiska och framförallt längtade jag efter tid

någon hänsyn till det längre. Ni får stå ut med att punchlajnen kommer först eller att rubriken inte är rubrik utan bara fet text. Rubriken får nämligen vara lika lång som själva inlägget TYDLIGEN. Håll till godo!

Det kan ha varit därför, men det troligaste är att hn helt enkelt aldrig blivit riden utan sadel förut. När jag väl lyckats övertala'n att direktkontakt med ryttare är ofarligt hade han riktigt roligt. Själv har jag dm-långa vätskande skavsår i röven.

Sista ridlektionen för terminen, och jag bestämde mig för att rida min dressyrhäst Svarte Petter barbacka på skoj. Hm. Hn har många förtjänster, men hns rakbladsrygg är inte en av dem. Hästsen vägrade först röra sig i pur förvåning över dumheterna.

ger mig mycket betalt men lite att göra. Ännu så länge. Dessutom har de där lesbianerna som jobbade här förra året fått kurajsan spärrat. Blogga däremot går bra, så hur allt detta sammantaget påverkar prognosen för uppdatering får ni räkna ut själva.

***

Vidare efterforskningar visar att jag kan logga in, kolla klubbar och dagböcker, men inte kolla meddelanden eller göra något som innebär att jag skriver själv. Jag är dömd att bli en dryg jävel, alt. stalker. Välj själva.

På måndag börjar jag min tjänstemannabana. Klädkoden är casual men någorlunda proper måste jag vara. Har ingen aning om vad jag ska ha för kläder i sommar överhuvud taget, men om man bara funderar ut skorna brukar det mesta lösa sig. Jag har funderat och funderat, men lyckas inte. Kanske ni, kära vänner kan hjälpa till? Dessa är faktorerna att ta hänsyn till.

1 Jag är trött på vita fötter,
2 men är rädd för att lukta fotsvett.
3Jag är ganska flatig,
4inte direkt den som målar tånaglarna
5 så jag kommer inte undan med öppna sandaler bara på feminitet. 
6samtidigt vill jag kunna vara kräjzy och ha klänning någon gång ibland. 
7 Budgeten är begränsad, ett par normaldyra eller två par extrembilliga är det som gäller.

Det där med tånaglarna och femininiteten kan nog omförhandlas. Hursom, jag behöver hjälp!

Man tittar på barndomsplågan Mary Poppins och konstaterar att om manliga dansare var förknippat med homoestetik tiden så kan iallafall inte jag koderna. "Bert" ger mig inga vibbar. Sedan rullar eftertexterna. Bert spelades av DICK van DYKE! Jojo. Vassegoda.

Äh, jag försökte bara dölja hur banal jag är bakom lite låtsasbitterhet. Jag längtar inte bort, utan till. Att kunna gå ut naken på morgonen, och bara behöva höra humlor och måsar. Att ha råd med häst på en vanlig lön. Att kunna gå över till någon och dricka kaffe utan att planera två veckor i förväg. Någon sorts familj vore trevligt också, förstås, men suffixet kärn- lade jag till bara för att vara lite polemisk.

Jag ville blogga om anledningar till att bo på landet, men så kom jag på att jag inte vet ett skit om nackdelarna. Inte så trovärdigt. Men det kan konstateras att jag är jävligt trött på buller, trångboddhet och att leva utan djur. Och så vidare.

verkar överleva, och jag fattade först i KS anhörigrum att det hade jag inte trott. Lättnad. Nu vet jag vad jag hoppas på också: ett minimum av hjärnskador.
Nå, jag tyckte att jag måste rapportera i glada stunder när jag fläkt ut mig i de andra.

Kanske den bästa bok jag läst om klass och pengar. Och om människokärlek och uppror och om att foga sig. Nu ska jag läsa om den.

på ön i vakumet mellan infarkten i lördags och kommande helg då maskinerna KANSKE kan kopplas bort, och då han KANSKE får vakna och vet inte hur jag ska tänka. Jag klarar inte av att finnas till utan att ställa in mig på något (och ja, det är ett av mina mer genomgående problem i livet SOM VI BRUKAR SÄGA) och det naturligaste verkar väl att ställa in sig på det troligaste, men det vore ett sådant oerhört svek. Och tänk om han skulle bli frisk och sitta där i sin vanliga fåtölj när han inte klöv ved eller skrämde vettet ur någon bekant med sin underfundiga ironi, och så hade jag

Jag vet faktiskt inte ens vad jag kan hoppas på, nu när jag inte kan tro på det jag önskar att jag trodde. Jag har jobbat för länge som vårdbiträde för att tro att det alltid finns ett egenvärde i att vara Vid Liv. Jag är ett monster, eller rationell eller en jävla narcisist med messiaskomplex som tror att vad jag tänker spelar någon roll.

Det bästa mot tankar är hud säger Divas mamma, och Diva tycker att morsan är superlöjlig, men det gör inte jag. Allt jag vill är att rulla in mig några varv i kroppsvärme, men jag tror dagarna när jag spred tandborstar över nejden för att skörda rikligt med sked är över.

Och jag äcklas över hur jag vältrar mig i martyrium när jag tänker på den kommande sommaren, som kommer att bestå i att träffa människor som är Vid Liv och försöka bistå dem å kommunens vägnar. Hur kommer det bli nu när jag gått över till andra sidan pch blivit ANHÖRIG jag med? Jag ser mig själv klädd i aska under kalla skyar, vandrande som någon sorts jävla hjälpsysternunna mellan sörjande änkor och infarktoffer, jag kommer äta vatten och bröd och på natten kommer jag inte ligga i armhåla, eller ligga alls, för detta är MARTYRIETS sommar och nu är det bara att bita ihop och hugga i och jag gnider in mig med den känslan, och jag slutar inte skriva för jag tänker INTE skona era pinsamhetsorgan, jag bara fläker ut mig och fläker ut mig, för allt handlar om MIG MIG MIG, helt oavsett om min farmor riskerar att bli änka efter över femtio år eller om människor blir mördade i palistinska flyktingläger.

När jag gick till KS igår kände jag hur jag hatar den platsen som tar alla människor ifrån mig. Jag skulle till samma byggnad, visade det sig, som den där gången för över tretton år sedan, äpplet faller inte långt från päronträdet, far och son under samma tak men i fel ordning och i båda fall alldeles för tidigt och JAG FÖRSÖKER PÅMINNA MIG SJÄLV kanske inte med samma utgång men jag glömmer det hela tiden, och jag önskar det fanns någon som kunde påminna mig, men jag tror dagarna när jag lyssnade på vem som helst som erbjöd sig att hälla ner välmenande ord i min svada är över, FÖR DET ENDA SOM HJÄLPER MOT TANKAR ÄR HUD men det förståss, Diva hade rätt, morsan var löjlig, störtlöjlig, för inte fan hjälper något mot något och NEJ jag tänker inte skona era stackars klyschkänsliga intellekt, har ni läst så här långt utan att dra ögonen åt er får ni skylla er själva, you just packed up your eyes and left, var det någon som sjöng, men det gäller tydligen inte dig, dårå.

Kärlek är bara brist på rädsla var det någon annan som skrev, och det är klokt på ett sånt där 50-talistkvinna-som-går-med-vargarna-sätt, och det är inte att förakta. Skuld är den värsta form av rädlsa, så hur i hela helvete jag ska kunna komma hit och visa dem kärlek, som jag tagit emot och kastat så oerhört mycket skuld på är mig en gåta.

"Du pratar som en stockholmare" var det någon faster som sade när jag var i sexårsåldern. Jag VAR en stockholmare då, sedan ett år, men det skulle ta mig ungefär femton år efter den där kommentaren att erkänna det. Efter att pappa gick bort och jag inte längre hade någon plats som jag kände var min på ön, tog det ändå tio år till innan jag kunde ge upp den platsen genom att vara stockholmare.

Ja ni hör, jag, jag, jag martyrium marrtytium. Och sålunda kommer det fortsätta. Sluta läs! Har du ingen självbevarelsedrift? Eller har du bara svårt att respektera min integritet? Det har jag också.

Men vad är integritet och vad är rädlsa och hur ska man kunna älska med bibehållen integritet? När jag var liten fanns en skogsplätt mellan pannrumsingången och vägen, där den riktiga skogen tog vid. Jag kommer ihåg att jag brukade plocka hela buketter av blåbärsris och bjuda mamma och pappa att plocka från dem, och då sade pappa att det var min skog, men ord är ord, särskilt till en treåring och när han dog fanns en änka som inte var min mamma

och JAG JAG JAG mitt martyrium och jag har givit mig fan på att du inte ska orka läsa hela texten, för VAD SKULLE DU FÅ UT AV DET, är du kär i mig eller? Eller bara allmän stalker? Eller en ovän som vill kunna säga att nu, nu har det verkligen slagit slint i den där människans huvud, nu finns där ingen värdighet kvar. Jag svarar att VÄRDIGHET ÄR EN CHIMÄR, och var går gränsen mellan värdighet och rädsla, och hur ska man kunna älska med värdigheten i behåll? Hur ska man kunna leva längsmed den snitslade banan av integritet och värdighet och statusfixering och duellerande? Det går inte, så jag försöker göra tvärtom, ge ut allt, så inget finns att stjäla och OKEJ, om det nu ger dig en sådan förbannad kick att se hur banal jag är så BJUDER jag på det absolutely no decorum, det har varit min strategi tills för något år sedan, och nu är hög tid att jag tar tillbaks den för den är min min min och det måste finnas ett jag för att det ska kunna finnas ett du. Jag fattar inte varför man inte är lite mer påträngande gentemot de du som omger en, medan de fortfarande omger en. Jag tänker Stora tankar och äcklas av martyrlustan och det är ju ett martyrium det med, och jag kommer att tänka på hur det var på nittiotalet, när mamma hade ett glasbord stöttat av två stora glaskuber. Mellanrummet mellan dem var precis tillräckligt stort för att jag skulle kunna sitta mit i mellan dem och se mig själv i spegeln i spegeln i spegeln, och jag brukade titta på fittan och onanera och göra vetenskapliga undersökningar av mina flytningar och kleta av dem på spegeln och undra om jag skulle få mens snart, och jag behövde inte undra länge, och pappa sade "kors i taket" och farmor sade "stackars barn" och jag, mamma läraren och mormor socialarbetaren gick ut och åt middag för att fira, har jag hört, för det minns jag inte längre.

Men jag minns stjärnhimlen när pappa körde oss hem från luciauppvisningen i församlingshuset, och vi sjöng den där jullåten på engelska, eller kanske var det mest han, jag kunde nog inte, eller vad vet man. Ett par år senare var vi i Tallin. Det var efter Berlinmurensfall men innan Estlands självständighet, och pappa och jag åkte dit för att se farfars födelseland. Hursom, då förstod jag iallafall den mesta engelskan som pappas estniska kusin pratade. Jag förstod också att the ice cream som hennes kompis bjöd mig på var värdefull och att jag inte kunde säga att den smakade konstigt. Kanske var det faktiskt då jag lärde mig vad glass heter på engelska.

Jag minns iallafall hur pinsamt jag tyckte det var när jag efter ett par dagars kämpande med att inte bara ta in engelska, utan också försöka kommunicera något till henne, plötsligt bröt ut i en lång harrang på svenska "Är det köket där inne, eller är det också en matsal"? Men pinsamt är inget annat än rädsla, och hur ska man kunna älska om man skäms?

Jag lovar iallafall att aldrig skriva någon självhjälpsbok i ämnet, om det nu kan vara mig till någon tröst.

Tidigt i morse hämtades min farfar av ambulanshelikopter, som han kunde ringa medelst statliga telefonlinjer. Nu ligger han på intensiven där två personer ägnar sig åt hans maskiner, och dit nära anhöriga alltid välkomnas. Imorgon åker jag kommunalt till farmor.