kallocain

över sina arbetsvillkor, något om gräddtårtor som surnar i värmen. Snart kommer här börja ältas ordentligt, det känner jag i min västra tå. Eller så är det bara sömnbristningar som dirrar, jag vet inte.

Mer skriver jag inte, för jag försöker värna om mig och mitt, upprätthålla någon sorts integritet i mitt bloggande. Vilket naturligtvis gör det fantastiskt ointressant för er att läsa, och, ärligt talat, för mig att hålla på med. Det är en ständig balans mellan att få fylla upp med lite gesighän och att undvika hånleendet som alltid följer överdrivet hän i hälarna. Allt det här halvdanna, det tar mer energi än vad det ger, har jag börjat misstänka. Men säkert finns det en sömnbristning här också. Jag kanske skulle titta åt ett annat håll ett litet tag.

Att titta åt ett annat håll och tänka att "till slut kommer stunden när den här stunden är över" brukar vara en effektiv strategi för att ta sig över oöverstigligheter. Fast det där lät ju inte riktigt logiskt, kanske är ta sig igenom bara fegisvarianten av att ta sig an. Eller så är det så att somt kan man fixa och annat inte, och DET ÄR OKEJ att välja strategi efter situation. Men det leder oss in på spåret om det fria valet, och det skuttar alltid hit och dit och tunnas  ut i ingenting ju längre man försöker följa det. Snurr, snurr, snurr. 

 Nu blundar jag. Stunden kommer att komma när den här stunden är över. Det är en tröstande tanke och kanske är det allt jag behöver.