kallocain

"Så har det varit och så kommer det alltid att vara. Det kan du aldrig få bort, men visst kan det bli bättre. Det är ju inte bara så att du skämtar om bögar, du skämtar om allt. Katastrofer, om judar, om dvärgar och all. Det är inte frågan om att man tycker illa om någon för det"

Glen Hysén, Prides invigningstalare i dagens City.

Jo alltså, många inom HBT-communityt VILL bygga allianser med antirastiska organisationer, funkisrörelsen och andra rättighetsrörelser. Normkritik står ganska högt på dagordningen för många av oss/er. Det har bara inte avspeglats i valet av invigningstalare till homokalaset.

Förutom ordföranden och kanske Mona Sahlin får invigningstalaren alltid mest press i samband med festivalen. Oavsett om det är invigningstalarens uppgift att representera organisationen eller inte, så kommer det uppfattas som att hen gör det. Att välja någon som tycker det är naturligt att bög- jude- och "dvärg"-skämt förekommer i omklädningsrum är antingen oerhört klantigt eller bara jävligt slappt.

Jag har vänner som jobbar inom Pride, även inom styrelsen, och ni gör ett fantastiskt jobb. Men ärligt talat, nu är det dags att sluta tro att invigningstalaren måste vara del i heterokändisetablissemanget. Och framförallt är det dags att börja kolla att invigningstalarna åtministingen är lite insatt i rättighetsfrågor.

Basta.

Sånt här skriver folk i min grupp, sedan förväntas jag sätta mitt namn på det (analys av ett s.k. case, dvs fiktivt klientfall)

Morfar verkar ha problem med att acceptera den livs- och miljöförändringen som flytten till Sverige inneburit och håller fast vid sin traditionella syn på heder. Han försöker inte att lära sig förstå sin nya kulturella kontext, exempelvis så gör han motstånd och är negativt inställd till kontakten med socialttjänsten. Man kan säga att morfadern enbart har kontakt med sitt mikrosystem. Makrosystemet (det svenska samhället) har han ingen kontakt med mesosystemet (exempelvis kontakten med socialttjänsten) är han mycket negativt inställd mot och verkar vilja ha så lite kontakt som möjligt med.

Och nu ska jag "redigera" det, det vill säga ändra hela den ideologiska utgångspunkten, det vill säga, det mesta av innehållet, utan att trampa någon på tårna. Man förstår ju att man inte toppresterar, direkt. Men hur ska man kunna förklara det för läraren, som konstruerat caset JUST DÄRFÖR att detta ska komma fram. Inom Socialt arbete använder man sig fortfarande av dikotomin individualistiska/moderna (läs: västerländska) samhällen kontra traditionella/kollektivistiska (läs: resten av världen) samhällen. Det är så dumt, så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Igår gjorde jag lite av båda. Så där ja, nu fick jag in lite självförhärligande gnäll i det hela. Vad gör jag på den här institutionen?

Allt är inte kulturella tecken, normer, underförstådda budskap, statuspositioner, subtiliteter. Eller snarare, de är inte allt. Nästa gång det ska pratas om förtryck ska jag ställa frågor om materia. Var på kroppen sätter det sig? Som dallrande kuddar på insidan av låren, eller spända muskelknutor mellan skulderbladen? Rasism, okej, men vad är det rasisten ser eller hör som utdefinierar och underordnar? Klass, visst, men vad är i röstläget, handrörelsen, klädseln är det som gör att vi tror oss förstå det? Fattig, visst, men vad innebär det?

Det är lätt att nicka i takt när man pratar om över- och underordningens mekanismer, men vågar vi inte prata om materia kommer vi att stanna där. I konsensus. För jag tror att när vi pratar Teorier Om har vi alla våra Bilder Av på näthinnan.Och jag tror att de är olika. Utan att kommunicera dem till varandra kommer vi aldrig kunna förstå var skiljelinjerna går, var konflikterna finns. Och hur ska vi då kunna göra upp med någonting?

exempelvis, heter en blogg som jag  inte orkar skriva. Den skulle vara en rip off på Vilse i pannkakan, men handla om queer kidsens hyllande av det Odefinierade. Det är verkligen lustigt att fölk som läst så mycket Fouccault och Butler och andra teoretiker som säger att Allt Konstitueras I Språket, verkar tro att ickedefinierande inte gör något med situationer (könsidentiteter, relationer, sexualiteter).

Visst jag fattar grejen, man tror att ickedefinierande är Sättet att hålla normerande reglage på avstånd. Men kom igen, vad är alternativet? Att leva, var och en för sig i sin lilla bubbla av Don't ask - don't tell? Som om att hålla käft inte vore en handling, som dessutom kan bli en normerande praktik i sig själv.

Att lita på att det finns ett semantiskt språk  (det som är Bortom Orden)  som går in och gör jobbet är inget annat än en återgång till en essensialiserande syn på kön, känslor, sexualitet eller vad det nu må gälla.

Ja, alltså, allt det där skulle jag ha skrivit på ett lättsamt och ironiskt sätt med Staffan som stilistisk förebild. Men, som sagt, jag hinner verkligen inte.

Jag tror jag skiter i OR ett tag. Relationsanarkin är portad på obestämd tid, den med. Jag använde dem som ursäkt för att slippa ställa krav, och det får det vara slut med nu.

Däremot har jag råkat bli lite polly, trots att jag inte tyckt att det var nå creddigt med det. [De som jag är IHOP med får däremot gärna (h)ORa så mycket de vill. Bara inte med mig.] Och det vet vi ju alla, att det vi gör trots ocreddighet är vad vi ÄR. Ungefär som aporna på skansen, de bara GÖR det de ÄR. Utan att förstå något om credd eller politik eller kultur. Jojomän.

Essensiellt polly, precis som i Naturen, alltså. Det känns bra, det gör det. Att Vara och att Göra. Bra och skitläskigt.

Och nu lägger jag upp det i öppna förum för alla att beg apa, för då känns det mer som på riktigt.

Det där med att jag brukar positionera mig som medelklass. Det är verkligen bara halva sanningen. Eller, typ, tjugo tjugomfemtedelar, lite beroende på om man ser till antal föräldrar eller antal släktingar.