kallocain

Det var nog det jag försökte få fram där i våras. Matti undrade om jag menade att hon skulle göda sig till "fet" som en politisk handling. Och det skulle kanske kunna vara ett alternativ. Om det nu fanns en entydig definition av vad det innebär att vara fet. Men det gör det inte:

Vad fettma innebär för besökarna på pro-anaklubben Nacht, för gästerna på Gubbängens karaokepub och för Per Hagman är nog lite olika.

Upplevelse av fett som ständigt närvarande/hot/ är, något man ständigt försöker röra sig bort från utan att någonsin lyckas tillräckligt  väl, skulle jag vilja påstå, är delad av i princip ALLA i det här samhället. På olika sätt givetvis. Men ändå. De erfarenheterna borde kunna utgöra en plattform för en motståndsröresle, byggd på gemensam erfarenhet, inte gemensamt BMI. Och vad är motståndshandlingen? Att omfamna fettoidentiteten förstås.

Att göra det queers och crips redan har gjort: ta tillbaka orden, synliggör praktikerna och ifrågasätt naturligheten i identiterna. Det blir inte lätt. Fet är det nya pervers, att gå runt med för tajta jeans med popmagen hängande kommer att svida. Det kommer att vara skam, men det kommer att vara så jävla skönt när man kommit bort från den och kan skrika:

JAG ÄR ETT STOLT FETTO!



Oavsett BMI, alltså.

Alltså det är inte det att jag inte har någon humor. Men att hylla pro-ana med sitt klubbkoncept är inte häftigt. Det är jävligt cyniskt. Som synes verkar inte fansen ta det som ett skämt heller direkt.

Fast det verkar vara en ganska rolig klubb. Vi kanske skulle gå dit? I våra bästa kasslerframkallande nästrumpbyxor och för tighta t-shirtar, göra en fat-attack? Kanske måla något sorts budskap på våra svulstigaste kroppsdelar? Liksom, om de vill vara härliga och promota ana-rörelsen med en klubb måste de väl tåla att vi är härliga och använder den plattformen för våra egna syften?

Hör av dig om du vill hänga på. Det finns förstås ingen nedre BMI-gräns för att få delta, fat is at state of mind.

_________________

Förtydligande har eftersökts: Klubben profilerar alltså klubben genom att skriva att de öser på med epilepsi, anorexi och vodka-pistoler", vilket väl ska föreställa lite edgeigt och tufft och postironiskt.

Men ironiskt vet jag inte, för på arrangörernas my space så är det någon brud som skriver att hon älskade deras pro-anafest, och att hon nu gått ner fem kg för att bli lika smal som de är.
__________________

Mjaha, nu har de tagit bort texten om anorexi och epliepsi och ersatt den med något om lösögonfransar. Det spelar ingen roll, poängen för mig var aldrig att de var onda, utan att deras klubb vore en jäkligt bra arena för en fettatack, eftersom de uppenbarligen redan gjort frågan om kroppsfett till just en fråga.

"Jag hatar gradskillnaderna som ger oss mer eller mindre existensberättigande" skriver Iremindyouoftrouble , och där sätter hen fingret på något. Stor, kraftig, mullig, fet, överviktig. Kalla mig/dig vad du vill, det handlar ändå alltid om samma sak: att underkasta min/din kropp kontroll. Det är en kontroll som blir omöjlig att göra motstånd emot, för motståndsrörelser är identitetsbaserade, och att frivilligt ta en fetidentitet är omöjligt.

Eller är det en omöjlighet? Vem är det som är fet? Vems fetterfarenheter räknas? Är det den som inte kan hitta kläder utanför plusavdelningen, eller den vars kropp inte passar i den största Gauliterklänningen som får prata om förnedring? Är det den som måste pudra insidan av låren varje sommar, för att inte få friktionsexsem, eller räcker det med att jensen aldrig går först sönder på knäna? Att må illa av att visa sig i bikini, som storlek 38:a eller storlek 46, vems illamående räknas mest?

I en fettofobisk värld har de flesta erfarenheter av att betraktas/betrakta sig som behängd med mer fett än önskvärt. Den erfarenheten borde kunna vara tillräcklig plattform för en motståndsrörelse. Men samtidigt.

I en värld där inget vore mer otänkbart än att identifera sig med sitt kroppsfett, vilken motståndshandling kunde vara mer subversiv? Att vara fet är att vara ifråntagen identitet: Man är ufluten och  konturlös. Att konsumera sig en identitet via kläder är oftast inte ett alternativ, även om pengarna skulle finnas. Att vara fet är att vara asexuell eller monstersexuell: måttlös. Att vara fettis är något vi alla undviker att identifera oss med, men vi kanske bara borde bli den där personen vi inte känner igen oss i?

Nej, jag vet verkligen inte var den här bloggen är på väg. Fett och identitet är en o-tänk-bar kombination, helt enkelt. Jag kan inte dra några andra slutsatser. Om du kan får du gärna berätta för mig.