kallocain

"Jag hatar gradskillnaderna som ger oss mer eller mindre existensberättigande" skriver Iremindyouoftrouble , och där sätter hen fingret på något. Stor, kraftig, mullig, fet, överviktig. Kalla mig/dig vad du vill, det handlar ändå alltid om samma sak: att underkasta min/din kropp kontroll. Det är en kontroll som blir omöjlig att göra motstånd emot, för motståndsrörelser är identitetsbaserade, och att frivilligt ta en fetidentitet är omöjligt.

Eller är det en omöjlighet? Vem är det som är fet? Vems fetterfarenheter räknas? Är det den som inte kan hitta kläder utanför plusavdelningen, eller den vars kropp inte passar i den största Gauliterklänningen som får prata om förnedring? Är det den som måste pudra insidan av låren varje sommar, för att inte få friktionsexsem, eller räcker det med att jensen aldrig går först sönder på knäna? Att må illa av att visa sig i bikini, som storlek 38:a eller storlek 46, vems illamående räknas mest?

I en fettofobisk värld har de flesta erfarenheter av att betraktas/betrakta sig som behängd med mer fett än önskvärt. Den erfarenheten borde kunna vara tillräcklig plattform för en motståndsrörelse. Men samtidigt.

I en värld där inget vore mer otänkbart än att identifera sig med sitt kroppsfett, vilken motståndshandling kunde vara mer subversiv? Att vara fet är att vara ifråntagen identitet: Man är ufluten och  konturlös. Att konsumera sig en identitet via kläder är oftast inte ett alternativ, även om pengarna skulle finnas. Att vara fet är att vara asexuell eller monstersexuell: måttlös. Att vara fettis är något vi alla undviker att identifera oss med, men vi kanske bara borde bli den där personen vi inte känner igen oss i?

Nej, jag vet verkligen inte var den här bloggen är på väg. Fett och identitet är en o-tänk-bar kombination, helt enkelt. Jag kan inte dra några andra slutsatser. Om du kan får du gärna berätta för mig.