Rundgång
Läste nyss om arrangerade äktenskap i Ottar, och tänkte att om man har en realistisk syn på livet (grottekvarnsperspektivet*) framstår väl det ena inte sämre än det andra. men jag vet inte, jag kanske bara är bortskämd. Ibland är det lite svårt med maktperspekiv på längden och tvären. Undrar vad Astrid Schlytter skulle säga. Hon anser att hon har rätt att uttala sig, den saken är säker.
Jaja, jag är väl inte bättre själv, som fortsätter blogga mina självupptagna funderingar. Antar att det korrekta tänket går ut på att det viktigaste är valfriheten, men så är det ju så svårt att dra gränsen mellan tvångs- och arrangerat äktenskap ibland. Fast å andra sidan kärleks- och tvångsäktenskap är ju inget klockrent motsatspar heller, direkt.
Så är vi där igen. Allt poläjtiskt går att koka ner till den omöjliga frågan om det fria valet, som gör allt meningslöst. Omöjligheten i att besvara den, alltså.
Äh. Eller så är det utgångspunkten, att hitta ett "för" eller "emot" som gör allt meningslöst. Som M påpekade.
*Grottekvarnsperspektivet: Insikten att hur man än gör är livet en grottekvarn. Perspektivet har kritiserats för sitt bristande maktperspektiv.
Det har inte med Freud att göra, men
Bloggen fungerar bättre än affirmationer framför spegeln har jag märkt.
Tja,
Men man ska komma ihåg att de stora frågetecknen i mitt liv är relativt små just nu.
Wuthering hights
Situation socialhögskolan: rasism
Sånt här skriver folk i min grupp, sedan förväntas jag sätta mitt namn på det (analys av ett s.k. case, dvs fiktivt klientfall)
Morfar verkar ha problem med att acceptera den livs- och miljöförändringen som flytten till Sverige inneburit och håller fast vid sin traditionella syn på heder. Han försöker inte att lära sig förstå sin nya kulturella kontext, exempelvis så gör han motstånd och är negativt inställd till kontakten med socialttjänsten. Man kan säga att morfadern enbart har kontakt med sitt mikrosystem. Makrosystemet (det svenska samhället) har han ingen kontakt med mesosystemet (exempelvis kontakten med socialttjänsten) är han mycket negativt inställd mot och verkar vilja ha så lite kontakt som möjligt med.
Och nu ska jag "redigera" det, det vill säga ändra hela den ideologiska utgångspunkten, det vill säga, det mesta av innehållet, utan att trampa någon på tårna. Man förstår ju att man inte toppresterar, direkt. Men hur ska man kunna förklara det för läraren, som konstruerat caset JUST DÄRFÖR att detta ska komma fram. Inom Socialt arbete använder man sig fortfarande av dikotomin individualistiska/moderna (läs: västerländska) samhällen kontra traditionella/kollektivistiska (läs: resten av världen) samhällen. Det är så dumt, så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Igår gjorde jag lite av båda. Så där ja, nu fick jag in lite självförhärligande gnäll i det hela. Vad gör jag på den här institutionen?
Rikt ning vick ning stick ning
Sakta och kärleksfullt
Materialiteter
Allt är inte kulturella tecken, normer, underförstådda budskap, statuspositioner, subtiliteter. Eller snarare, de är inte allt. Nästa gång det ska pratas om förtryck ska jag ställa frågor om materia. Var på kroppen sätter det sig? Som dallrande kuddar på insidan av låren, eller spända muskelknutor mellan skulderbladen? Rasism, okej, men vad är det rasisten ser eller hör som utdefinierar och underordnar? Klass, visst, men vad är i röstläget, handrörelsen, klädseln är det som gör att vi tror oss förstå det? Fattig, visst, men vad innebär det?
Det är lätt att nicka i takt när man pratar om över- och underordningens mekanismer, men vågar vi inte prata om materia kommer vi att stanna där. I konsensus. För jag tror att när vi pratar Teorier Om har vi alla våra Bilder Av på näthinnan.Och jag tror att de är olika. Utan att kommunicera dem till varandra kommer vi aldrig kunna förstå var skiljelinjerna går, var konflikterna finns. Och hur ska vi då kunna göra upp med någonting?