Giraff med huvet i sanden
Showen var ganska ojämn, lite lagom gubbig ibland, men jag tänkte lite nöjt att det var nyttigt för mig att röra mig bortom de trygga queerfeministiska råmärken jag brukar hålla mig inom. Men sedan kom la grande finale, och den passerade alla gränser för lagom och nyttigt.
En kvinna gör entré genom att låtsas snubbla ner ur publiken. Hon är klädd i burka, vilket är menat att få snubblandet att bli extra skojigt. Sedan sjöng hon en sång om hur jobbigt det är att leva i burka. Klippkort på akuten hade hon efter allt snubblande och krockande, och aldrig kunde hon hitta sina nycklar, som mystiskt försvunnit i tygvecken. Hon viste inte hur hon själv såg ut - vem vet, hon kanske till och med var en HAN?
Vågat grepp, att driva med muslimer (och transpersoner - PÅ EN OCH SAMMA GÅNG.) Och i den miljön, dessutom. Verkligen, vågat! Alltså, att det är jobbigt att vara muslim i Sverige, det hade jag fattat, men att mussekvinnor är öppet mål för vilka förlöjliganden som helst, det hade jag faktiskt inte trott. Jag vart lite småarg, och såg mig om i publiken. Ingen där bar burka. Eller hijab. Där satt som sagt den genomsnittlige medelklassvita kulturintresserade stockholmaren. Och skrattade.
Jag saknar ord för hur jävla smaklöst det var.
Lite småarg var jag inte heller längre, jag ville hatbrotta hela publiken.
Proppen i
Dessutom kan jag inte uppbåda tillräcklig indignation för att fördjupa mig i ämnet. Jag är så himla harmonisk och glad. Dagen inleddes med yoga, och jag kan meddela att det finns INGEN URSÄKT att inte träna minst ett pas i veckan. Jag har gjort det en gång förut och konstaterat samma sak, så det måste vara sant. När jag gick därifrån kände jag mig som efter ett redigt knull: lycklig, darrig i benen och oförmögen att sätta samman fullständiga meningar.
Sedan gick jag på café och fick än det ena, en det andra fina sällskapet, och fick dessutom en projektplan skriven däremellan.
Livet suger fitta, det är så härligt.
Fettfyrverkeri
Nu när jag dragit ur proppen kommer det aldrig ta slut, nu kommer jag bara prata om fett, det kommer skölja över er som syndafloden. Tvagade kommer ni bli, rena från ondska, och lena som babystjärtar dessutom. Det blir fettet som skiljer agnarna från vetet, i vitt mjöl och frityrolja ska elddopet stå. Dallra!
Jag blev en person jag inte kände igen mig i
Eller är det en omöjlighet? Vem är det som är fet? Vems fetterfarenheter räknas? Är det den som inte kan hitta kläder utanför plusavdelningen, eller den vars kropp inte passar i den största Gauliterklänningen som får prata om förnedring? Är det den som måste pudra insidan av låren varje sommar, för att inte få friktionsexsem, eller räcker det med att jensen aldrig går först sönder på knäna? Att må illa av att visa sig i bikini, som storlek 38:a eller storlek 46, vems illamående räknas mest?
I en fettofobisk värld har de flesta erfarenheter av att betraktas/betrakta sig som behängd med mer fett än önskvärt. Den erfarenheten borde kunna vara tillräcklig plattform för en motståndsrörelse. Men samtidigt.
I en värld där inget vore mer otänkbart än att identifera sig med sitt kroppsfett, vilken motståndshandling kunde vara mer subversiv? Att vara fet är att vara ifråntagen identitet: Man är ufluten och konturlös. Att konsumera sig en identitet via kläder är oftast inte ett alternativ, även om pengarna skulle finnas. Att vara fet är att vara asexuell eller monstersexuell: måttlös. Att vara fettis är något vi alla undviker att identifera oss med, men vi kanske bara borde bli den där personen vi inte känner igen oss i?
Nej, jag vet verkligen inte var den här bloggen är på väg. Fett och identitet är en o-tänk-bar kombination, helt enkelt. Jag kan inte dra några andra slutsatser. Om du kan får du gärna berätta för mig.
Fett queer?
Nu kan man ju fundera om skapandet av fler identitetskategorier utifrån kroppslighet verkligen är rätt väg att gå. Men faktum är ju, att så ser det redan ut. Det är bara ingen som vågar prata om kroppen. Att genus- och sexualitetskategorierna kan inkludera olika fettisar, liksom olika blattar och funkisar borde vara en självklarhet i en normkritisk subkultur. Faktiskt.
En annan blogg jag aldrig hinner skriva skulle handlat om fett.
För ett tag sedan drack jag öl med några människor. Trevliga människor. Men sedan skulle det pratas om problemet med de feta.
Och det blir ju alltid så satans moraliserande. De är äckliga. Tänk bara hur det kan lukta om feta människor. Det är oförståeligt. Att människor kan VÄLJA att göra så med sina kroppar. Dricka läsk varje dag. Det är lite lustigt också. Tänk, en gång hade någon sett människor som var så feta att de fått sitta i rullstol. En välte, och där låg den fete och vispade med armarna i luften och kunde inte komma upp.
Äckligt, oförståeligt, lustigt. För oss som jobbat homopolitiskt torde parallellerna till hur man pratat/r om exempelvis fjollan vara uppenbara. Men tydligen inte. För att vara fet är ju faktiskt HÄLSOFARLIGT. Det är argumentet som fettfobikern alltid tar till, när man försöka lyfta samtalet från moraliserande lyteskomik till att prata om kulturella föreställningar och strukturellt förtryck. Att prata om fetma på samma sätt som feminister pratat om kvinnor, antirasister pratat om svarta och homosar pratat om fjollan låter sig helt enkelt inte göras. Att vara fet kan inte vara en identitet, nämligen: Att vara fet är mot naturen. Något människor både borde skyddas från, och skämmas för att vara. Känns retoriken igen, månne?
Liksom de där vidlyftiga bögarna, som knullar runt hur som helst, drogar och står i. Undrar hur de g ö r egentligen. Nej, uscj vad äckligt, det vill jag inte tänka på. De ska se så himla överdrivna ut jämt. Det är mot naturen. Hälsovådligt. Klart de får AIDS och dör! Det är rädslan för det monstruösa, och driften att bygga ett Vi mot de andra. Som vanligt.
Att snacka skit om feta gör man för att positionera sig själv som Sundare Än Så. (Se Anfields blogg i ämnet) Glöm skitsnacket om biologi och hälsa. För faktum är, att RENT BIOLOGISKT är vi olika. Det finns människor som är "normalviktiga" som får typ II diabetes, och det finns människor som lever ett långt friskt liv med hög vikt. Exempelvis.
Vad övervikt är, vem det drabbar och, framförallt, vem som får prata om fettma som en levd erfarenhet är också en himla intressant fråga. Men det får bli en annan gång. Jag har ju, som sagt, inte tid att blogga just nu.
Vilse i semantiken
exempelvis, heter en blogg som jag inte orkar skriva. Den skulle vara en rip off på Vilse i pannkakan, men handla om queer kidsens hyllande av det Odefinierade. Det är verkligen lustigt att fölk som läst så mycket Fouccault och Butler och andra teoretiker som säger att Allt Konstitueras I Språket, verkar tro att ickedefinierande inte gör något med situationer (könsidentiteter, relationer, sexualiteter).
Visst jag fattar grejen, man tror att ickedefinierande är Sättet att hålla normerande reglage på avstånd. Men kom igen, vad är alternativet? Att leva, var och en för sig i sin lilla bubbla av Don't ask - don't tell? Som om att hålla käft inte vore en handling, som dessutom kan bli en normerande praktik i sig själv.
Att lita på att det finns ett semantiskt språk (det som är Bortom Orden) som går in och gör jobbet är inget annat än en återgång till en essensialiserande syn på kön, känslor, sexualitet eller vad det nu må gälla.
Ja, alltså, allt det där skulle jag ha skrivit på ett lättsamt och ironiskt sätt med Staffan som stilistisk förebild. Men, som sagt, jag hinner verkligen inte.
Så många bloggar att skriva,
Men jag gillart. Det har varit bra anledningar till lite tid: Ridande. Välbehövligt städande, fyndande i grovsoprum (korsett, flugor, dukar, väska mm) och tvättande. Utpratande med vän. Bli-friskande. Work shopande. Fettteoretiserande. Tränande. Matlagande. Trånande med tillfredställelse i sikte.
Tillfredställande!
Essensen på Skansen
Jag tror jag skiter i OR ett tag. Relationsanarkin är portad på obestämd tid, den med. Jag använde dem som ursäkt för att slippa ställa krav, och det får det vara slut med nu.
Däremot har jag råkat bli lite polly, trots att jag inte tyckt att det var nå creddigt med det. [De som jag är IHOP med får däremot gärna (h)ORa så mycket de vill. Bara inte med mig.] Och det vet vi ju alla, att det vi gör trots ocreddighet är vad vi ÄR. Ungefär som aporna på skansen, de bara GÖR det de ÄR. Utan att förstå något om credd eller politik eller kultur. Jojomän.
Essensiellt polly, precis som i Naturen, alltså. Det känns bra, det gör det. Att Vara och att Göra. Bra och skitläskigt.
Och nu lägger jag upp det i öppna förum för alla att beg apa, för då känns det mer som på riktigt.
Varför lär man sig aldrig?
Då minst två av följande uppstått:
*Ömmande bröst
*Plötsliga humörsvägningar
*Finnar
borde man kunna ana att det är mens på gång. Jag menar jag. Har ju ändå dragits med eländet i snart fjorton år. Men nej. Jag lär mig aldrig. Vad beror det på?
Mens som kulturellt (icke-)tecken är ganska intressant. Eller psykologiskt. Eller fysiologiskt. Ja ja. Om jag åtminstingen kunde lära mig att alltid ha en tampong i väskan. Det verkar troligare att jag kommer lära mig det.