kallocain

exempelvis, heter en blogg som jag  inte orkar skriva. Den skulle vara en rip off på Vilse i pannkakan, men handla om queer kidsens hyllande av det Odefinierade. Det är verkligen lustigt att fölk som läst så mycket Fouccault och Butler och andra teoretiker som säger att Allt Konstitueras I Språket, verkar tro att ickedefinierande inte gör något med situationer (könsidentiteter, relationer, sexualiteter).

Visst jag fattar grejen, man tror att ickedefinierande är Sättet att hålla normerande reglage på avstånd. Men kom igen, vad är alternativet? Att leva, var och en för sig i sin lilla bubbla av Don't ask - don't tell? Som om att hålla käft inte vore en handling, som dessutom kan bli en normerande praktik i sig själv.

Att lita på att det finns ett semantiskt språk  (det som är Bortom Orden)  som går in och gör jobbet är inget annat än en återgång till en essensialiserande syn på kön, känslor, sexualitet eller vad det nu må gälla.

Ja, alltså, allt det där skulle jag ha skrivit på ett lättsamt och ironiskt sätt med Staffan som stilistisk förebild. Men, som sagt, jag hinner verkligen inte.