kallocain

Jag är lite trött på iscensättandet av mig, mig, mig Självande hit och Jagande dit.
Men det går väl över, det brukar det göra.

Bara så att ni vet.

Men: (mel. Eva knäppte på gitarren)

Jag är ändå ganska fri-isk
Jag är inte manodepressiv
Så länge jag inte är omnifo-obisk
Ska jag va nöjd med mitt liv (haleluja:)

[Vassegoda att fylla på med refräng och vers här]

över sina arbetsvillkor, något om gräddtårtor som surnar i värmen. Snart kommer här börja ältas ordentligt, det känner jag i min västra tå. Eller så är det bara sömnbristningar som dirrar, jag vet inte.

Mer skriver jag inte, för jag försöker värna om mig och mitt, upprätthålla någon sorts integritet i mitt bloggande. Vilket naturligtvis gör det fantastiskt ointressant för er att läsa, och, ärligt talat, för mig att hålla på med. Det är en ständig balans mellan att få fylla upp med lite gesighän och att undvika hånleendet som alltid följer överdrivet hän i hälarna. Allt det här halvdanna, det tar mer energi än vad det ger, har jag börjat misstänka. Men säkert finns det en sömnbristning här också. Jag kanske skulle titta åt ett annat håll ett litet tag.

Att titta åt ett annat håll och tänka att "till slut kommer stunden när den här stunden är över" brukar vara en effektiv strategi för att ta sig över oöverstigligheter. Fast det där lät ju inte riktigt logiskt, kanske är ta sig igenom bara fegisvarianten av att ta sig an. Eller så är det så att somt kan man fixa och annat inte, och DET ÄR OKEJ att välja strategi efter situation. Men det leder oss in på spåret om det fria valet, och det skuttar alltid hit och dit och tunnas  ut i ingenting ju längre man försöker följa det. Snurr, snurr, snurr. 

 Nu blundar jag. Stunden kommer att komma när den här stunden är över. Det är en tröstande tanke och kanske är det allt jag behöver.

Förr var det mingelbilderna från defekt och prajdparadbilderna som gällde, när man ville hålla koll på hur ens representationer mångfaldigats i Offäntligheten som heter internet. Och det var jobbigt nog. Men nu när varenda jävel gått och skaffat sig bilddagbok är att hålla koll på sig en heltidssyssla. Man kan bränna ut sig med mindre.

Och hur blir det med statushierarkierna? Förr var det status att synas så mycket som möjligt på mingelbilder. Ska det bli tvärtom nu? Blir exklusivitet det nya heta? Hur ska subkulturen då konstitueras. Wow kolla den där bruden, den har jag bara sett EN gång på internet? "Hello are you from Barcelona?" blir "Hej...." Äh, bäst att skita i att hålla koll. Det går runt i huvudet.

finns fortfarande, den som inbillar sig något annat kan prova på att jobba inom hemtjänsten i, säg, Hagalund. Och lort-levernet har inte med klass att göra, och inte med etnictet och inte med kön. Det handlar om att känna att man har någon att städa och vara städad för. Känner man det inte lever man i missär. Så är det.

Och kom inte och tro att du kan få mig att tänka om genom att droppa signalorden "medelklassiga renlighetsnormer". Du kommer bara att mötas av ett höjt ögonbryn.

Inatt har jag äntligen sovit prajd ur kroppen, elva timmar tog det och nu är det som om parkdammet lyfts från mina ögon och världen strålar i technicolor.

Pride är lite som julafton, förväntningar och ångest i en härlig familjesoppa, fast the tjovsen fämily den här gången. Det är saker som ska göras och känslor som ska kännas och det kan bli urtråkigt, dötrist eller alldeles, alldeles underbart. Och jag måste säga att Pride 2006 var varken eller, men klart över förväntan. Jag är fascinerad över hur fantasitskt lite drama det kan finnas och hur många fanastiska jag lyckas omge mig med. Jag ser er framför mig på ett rörligt Harry Potter-fotografi. I technicolor.


Note to self: Överdådig Brunch hos A och L  med efterföljande karaoke, alla fina, snygga polisonger på mig, picnic på utkiksberget, house-samtalet om fjollan, odrama, och återupprättandet av institutet dansgolvshångel. Kom ihåg det när prideångesten inför 2007 sätter in. Okej?