Giraff med huvet i sanden
Salong Giraff heter en himla härlig kulturtillställning. Den äger rum en gång i månaden, och ska bjuda på godbitar ur Stockholms scenliv. Sist hade den stora morgontidningen skrivit om den, och redan en halvtimme innan föreställningen skulle börja var det fullsatt. Så man hade ju gott om tid att se sig om i publiken. Jag drömde om att vara karikatyrtecknare, och teckna en genomsnittsfigur av oss som satt där. Den skulle vara vit och svartklädd förstås, men sedan skulle det bli lite svårare. Ålder spretade, politisk hemmahörighet och andra subkulturella markörer också.
Showen var ganska ojämn, lite lagom gubbig ibland, men jag tänkte lite nöjt att det var nyttigt för mig att röra mig bortom de trygga queerfeministiska råmärken jag brukar hålla mig inom. Men sedan kom la grande finale, och den passerade alla gränser för lagom och nyttigt.
En kvinna gör entré genom att låtsas snubbla ner ur publiken. Hon är klädd i burka, vilket är menat att få snubblandet att bli extra skojigt. Sedan sjöng hon en sång om hur jobbigt det är att leva i burka. Klippkort på akuten hade hon efter allt snubblande och krockande, och aldrig kunde hon hitta sina nycklar, som mystiskt försvunnit i tygvecken. Hon viste inte hur hon själv såg ut - vem vet, hon kanske till och med var en HAN?
Vågat grepp, att driva med muslimer (och transpersoner - PÅ EN OCH SAMMA GÅNG.) Och i den miljön, dessutom. Verkligen, vågat! Alltså, att det är jobbigt att vara muslim i Sverige, det hade jag fattat, men att mussekvinnor är öppet mål för vilka förlöjliganden som helst, det hade jag faktiskt inte trott. Jag vart lite småarg, och såg mig om i publiken. Ingen där bar burka. Eller hijab. Där satt som sagt den genomsnittlige medelklassvita kulturintresserade stockholmaren. Och skrattade.
Jag saknar ord för hur jävla smaklöst det var.
Lite småarg var jag inte heller längre, jag ville hatbrotta hela publiken.
Showen var ganska ojämn, lite lagom gubbig ibland, men jag tänkte lite nöjt att det var nyttigt för mig att röra mig bortom de trygga queerfeministiska råmärken jag brukar hålla mig inom. Men sedan kom la grande finale, och den passerade alla gränser för lagom och nyttigt.
En kvinna gör entré genom att låtsas snubbla ner ur publiken. Hon är klädd i burka, vilket är menat att få snubblandet att bli extra skojigt. Sedan sjöng hon en sång om hur jobbigt det är att leva i burka. Klippkort på akuten hade hon efter allt snubblande och krockande, och aldrig kunde hon hitta sina nycklar, som mystiskt försvunnit i tygvecken. Hon viste inte hur hon själv såg ut - vem vet, hon kanske till och med var en HAN?
Vågat grepp, att driva med muslimer (och transpersoner - PÅ EN OCH SAMMA GÅNG.) Och i den miljön, dessutom. Verkligen, vågat! Alltså, att det är jobbigt att vara muslim i Sverige, det hade jag fattat, men att mussekvinnor är öppet mål för vilka förlöjliganden som helst, det hade jag faktiskt inte trott. Jag vart lite småarg, och såg mig om i publiken. Ingen där bar burka. Eller hijab. Där satt som sagt den genomsnittlige medelklassvita kulturintresserade stockholmaren. Och skrattade.
Jag saknar ord för hur jävla smaklöst det var.
Lite småarg var jag inte heller längre, jag ville hatbrotta hela publiken.
Kommentarer
Trackback