Fat is a state of mind

Det var nog det jag försökte få fram där i våras. Matti undrade om jag menade att hon skulle göda sig till "fet" som en politisk handling. Och det skulle kanske kunna vara ett alternativ. Om det nu fanns en entydig definition av vad det innebär att vara fet. Men det gör det inte:

Vad fettma innebär för besökarna på pro-anaklubben Nacht, för gästerna på Gubbängens karaokepub och för Per Hagman är nog lite olika.

Upplevelse av fett som ständigt närvarande/hot/ är, något man ständigt försöker röra sig bort från utan att någonsin lyckas tillräckligt  väl, skulle jag vilja påstå, är delad av i princip ALLA i det här samhället. På olika sätt givetvis. Men ändå. De erfarenheterna borde kunna utgöra en plattform för en motståndsröresle, byggd på gemensam erfarenhet, inte gemensamt BMI. Och vad är motståndshandlingen? Att omfamna fettoidentiteten förstås.

Att göra det queers och crips redan har gjort: ta tillbaka orden, synliggör praktikerna och ifrågasätt naturligheten i identiterna. Det blir inte lätt. Fet är det nya pervers, att gå runt med för tajta jeans med popmagen hängande kommer att svida. Det kommer att vara skam, men det kommer att vara så jävla skönt när man kommit bort från den och kan skrika:

JAG ÄR ETT STOLT FETTO!

Beth

Oavsett BMI, alltså.

Kommentarer
Postat av: Anfield

du är min fetto-idol. jag joinar genast rörelsen. fat is my state of mind.

Postat av: Rissen

Det är bra att det finns fler små celler i den fetaste terroristorganisationen någon skådat. För om jag ska vara helt ärlig: att terrorisera ana-samhället med kroppslighet känns ungefär 1000 gånger läskigare än att göra det med ord och argument.
Jag övar mig lite här på bloggen till att börja med. Sedan ska jag gå i dansterapi och när den är över SÅ JÄVLAR VAD FETA VI SKA VÅGA VARA.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Dallra!

2007-07-08 @ 03:53:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback