Intötäktuäll årgasm
Jag läser Mcruers Crip therory och blir grymt tillfredställd.
Los astradervados: the squint.eyed, the perverse, the queer, the troublesome, the mongrel, the mulato, the half-breed, the half dead: in short, those who cross over, pass over or go through the confines of the "normal".
Gloria Anzaldúa
Los astradervados: the squint.eyed, the perverse, the queer, the troublesome, the mongrel, the mulato, the half-breed, the half dead: in short, those who cross over, pass over or go through the confines of the "normal".
Gloria Anzaldúa
Relationsreflektioner
Jag läste I en klass för sig och reflekterade över ett och annat. Exempelvis över att det som kommer sänka hela det här relationsanarki/OR-projektet är den statusförlust det innebär att inte kunna presentera en partner: för att visa upp bilden av ett Lyckligt Normalt Liv på jobbet, för att ha något att Vänskapsbonda över, för att bekräfta sitt eget attraktionsvärde genom, och så vidare.
Jag tror inte många är beredda på den statusförlusten. Särskillt inte de av oss vars sexualitet/genusutryck redan är svårbegripligt för många. Visst, heterorelationer smäller fortfarande högst, men är man såhär lite konstig, så får konstigheterna åtminstone existensberättigande om man har en partner. Den nya öppenheten och allt det där. För nu, när det finns dem som tjänar på att vi låter våra idenitetsprojekt leda oss in i ett allt mer diffrentierat konsumtionsträsk är det OKEJ att vara annorlunda. Så länge man är lycklig och lyckad nog att konsumera. Och det vet ju alla att lycklig är man när man är två, och fattig är den som är ensam och den som är fattig kommer inte att kunna köpa de nya, subversivt genusöverskridande produkterna.
Är man ful ensam och säger att man helst vill organisera sina relationer på andra sätt än de konsumtionsförstärkande, eller, såsom OR-budet lyder, inte säger något om dem alls, är man suspekt, försöker man dölja något (rädd att binda sig? för ful för att få någon?) förlorar man status. Så är det.
Inte många kommer tycka att OR-andets fördelar väger tyngre än statusförlusten, i längden.
Jag har talat.
För mig själv, naturligtvis.
(Och ska man följa mitt resonemang fullt ut är det visserligen kört för relationsanarkorna, men för pollysarna väntar strålande tider. Men jag vet inte, jag. Heteronormen må ha naggats i kanterna, men föreställningen om den tvåsamma kärleken har varit alldeles för central i det projektet. Den står ohotad. Heterosarna är döda, länge leve heterokärleken.Och jag kan sälla mig till det handklappandet, för jag orkar verkligen inte med ett utanförskap till.)
Jag tror inte många är beredda på den statusförlusten. Särskillt inte de av oss vars sexualitet/genusutryck redan är svårbegripligt för många. Visst, heterorelationer smäller fortfarande högst, men är man såhär lite konstig, så får konstigheterna åtminstone existensberättigande om man har en partner. Den nya öppenheten och allt det där. För nu, när det finns dem som tjänar på att vi låter våra idenitetsprojekt leda oss in i ett allt mer diffrentierat konsumtionsträsk är det OKEJ att vara annorlunda. Så länge man är lycklig och lyckad nog att konsumera. Och det vet ju alla att lycklig är man när man är två, och fattig är den som är ensam och den som är fattig kommer inte att kunna köpa de nya, subversivt genusöverskridande produkterna.
Är man ful ensam och säger att man helst vill organisera sina relationer på andra sätt än de konsumtionsförstärkande, eller, såsom OR-budet lyder, inte säger något om dem alls, är man suspekt, försöker man dölja något (rädd att binda sig? för ful för att få någon?) förlorar man status. Så är det.
Inte många kommer tycka att OR-andets fördelar väger tyngre än statusförlusten, i längden.
Jag har talat.
För mig själv, naturligtvis.
(Och ska man följa mitt resonemang fullt ut är det visserligen kört för relationsanarkorna, men för pollysarna väntar strålande tider. Men jag vet inte, jag. Heteronormen må ha naggats i kanterna, men föreställningen om den tvåsamma kärleken har varit alldeles för central i det projektet. Den står ohotad. Heterosarna är döda, länge leve heterokärleken.Och jag kan sälla mig till det handklappandet, för jag orkar verkligen inte med ett utanförskap till.)
Little boxes
Att hantera sitt beroende av andra människor, i en kontext som försöker upplösa normer och former för mänskliga relationer, det är det svåraste av allt.
Men att stänga in sig i sin lilla lägenhetslåda och låtsas som om inte är inget alternativ. I längden.
Men att stänga in sig i sin lilla lägenhetslåda och låtsas som om inte är inget alternativ. I längden.
Lort-Sverige
finns fortfarande, den som inbillar sig något annat kan prova på att jobba inom hemtjänsten i, säg, Hagalund. Och lort-levernet har inte med klass att göra, och inte med etnictet och inte med kön. Det handlar om att känna att man har någon att städa och vara städad för. Känner man det inte lever man i missär. Så är det.
Och kom inte och tro att du kan få mig att tänka om genom att droppa signalorden "medelklassiga renlighetsnormer". Du kommer bara att mötas av ett höjt ögonbryn.
Och kom inte och tro att du kan få mig att tänka om genom att droppa signalorden "medelklassiga renlighetsnormer". Du kommer bara att mötas av ett höjt ögonbryn.
(Working for the) Man
skulle kunna tro att det är något särskilt subversivt med film som handlar om tjäj-boxare, men det är det inte. Bara samma gamla story om en flickas kamp för att få kärlek från Daddy.
"Hela mitt liv har du sett rätt igenom mig", konstaterar hon när hon äntligen slagit ner Pappsen, som var så elak och övermaskulin som bara en arbetarklassfarsa kan vara. Sådan tur att det finns en kukförsedd tränare som kan se och fostra tösen till självkontroll och maskulina stordåd. Fallossnatching, exempelvis, jag menar, det ÄR ju ändå den säkraste vägen till självkänsla. Jajamän, jag är beredd att go all Freud på populärkulturen.
Daddys girls, jag blir så trött. Och ännu lite mer pepp på att transa i paraden, se nedan. Riktigt obscena och sladdrigt saviga ska vi vara. Okej?
"Hela mitt liv har du sett rätt igenom mig", konstaterar hon när hon äntligen slagit ner Pappsen, som var så elak och övermaskulin som bara en arbetarklassfarsa kan vara. Sådan tur att det finns en kukförsedd tränare som kan se och fostra tösen till självkontroll och maskulina stordåd. Fallossnatching, exempelvis, jag menar, det ÄR ju ändå den säkraste vägen till självkänsla. Jajamän, jag är beredd att go all Freud på populärkulturen.
Daddys girls, jag blir så trött. Och ännu lite mer pepp på att transa i paraden, se nedan. Riktigt obscena och sladdrigt saviga ska vi vara. Okej?
Läs:
www.ksp.blogg.se
Inatt drömde jag om bombplan i formation över Djurgården, och Barbro Alving som kom roende i en båt.
Jag tror att något måste göras. Vi kan inte vara tysta när Israel bombar och USA stoppar fredsresulotion i FN. Faktiskt. Inte.
Inatt drömde jag om bombplan i formation över Djurgården, och Barbro Alving som kom roende i en båt.
Jag tror att något måste göras. Vi kan inte vara tysta när Israel bombar och USA stoppar fredsresulotion i FN. Faktiskt. Inte.
Sakta och kärleksfullt. Jävligt sakta, kan tänkas.
På Solna Stadsbibliotek pågår en utställning som heter "Sakta och kärleksfullt ". Exakt hur den titeln korresponderar till de mer eller mindre färglada textilierna som hänger på väggarna förstår man inte genast. Men man anar. Och ja, mycket riktigt, det är de Välvilliga som varit i farten.
Denna gång i form av projektet livstycket. Jag har konsekvent undvikit att betitta utställningen närmre, jag orkar inte bli arg. Men från min dataplats kan jag inte undgå att se rubrikerna på ett par av de små skyltarna som presenterar verken. En lyder "Sveriges snyggaste biprodukter". Och det säger väl allt.
Men jag måste ta den andra också: "Att gå från vara hjälptagare till producenter ger en kick". Jag blir så beklämd. Jag menar, hur vore det att presentera verken som utställningen består av? Nähäj, för det är Välvilligheten som ska presenteras, inte alstren. Och så blir producenterna hjälptagare igen.
Undrar vad deras kommunikationsstrateg har att säga.
Och undrar vad som hade stått på de där skyltarna om de istället för att anlita kommunikationsstrateg hade pratat lite med deltagarna och/eller tagit till sig lite av den feministiska - antirasistiska kritik livstyckets verksamhet har fått.
Nu steroflekterar jag över att med inlägget deltar i ett medelklassigt feministdrev mot en verksamhet som säkert fört en massa bra med sig. Det är kanske lite onödigt gjort. Men jag blir ju så beklämd.
Denna gång i form av projektet livstycket. Jag har konsekvent undvikit att betitta utställningen närmre, jag orkar inte bli arg. Men från min dataplats kan jag inte undgå att se rubrikerna på ett par av de små skyltarna som presenterar verken. En lyder "Sveriges snyggaste biprodukter". Och det säger väl allt.
Men jag måste ta den andra också: "Att gå från vara hjälptagare till producenter ger en kick". Jag blir så beklämd. Jag menar, hur vore det att presentera verken som utställningen består av? Nähäj, för det är Välvilligheten som ska presenteras, inte alstren. Och så blir producenterna hjälptagare igen.
Undrar vad deras kommunikationsstrateg har att säga.
Och undrar vad som hade stått på de där skyltarna om de istället för att anlita kommunikationsstrateg hade pratat lite med deltagarna och/eller tagit till sig lite av den feministiska - antirasistiska kritik livstyckets verksamhet har fått.
Nu steroflekterar jag över att med inlägget deltar i ett medelklassigt feministdrev mot en verksamhet som säkert fört en massa bra med sig. Det är kanske lite onödigt gjort. Men jag blir ju så beklämd.
Det är lite olika
Kusinerna tittar på en film som heter Den gröna milen. Den innehåller ett stycke neger som är onormalt storväxt, har onormal kontakt med världsaltet och dreglar onormalt mycket. Tänk odjuret i Disneyversionen av "Skönheten och odjuret".
Negern är oskyldigt dömd till döden. I fängelset finns en massa vakter. De är vita och normalstora. De är väldigt normala på alla sätt, faktiskt. De är ju vita. Fast en är ond. Han blir utstött ur den vita gemenskapen. Han hamnar på mentalsjukhus.
Filmen igenom kallar negern huvudrollsvitingen för "boss" och fäster sina trofasta negerögon på honom så fort han får tillfälle. Nästan lite bögigt, kunde man ha tänkt om negern hade varit en liten asiat och inte en neger. Nu blir det mer hundlikt. Beast-referensen igen.
Huvudrollsvitingen är lite rädd för att han ska komma till helvetet, eftersom han vet att negern är oskyldigt dömd, men ändå inte försöker förhindra dödsstraffet. Vitingen är god och vill göra Det Rätta. Negern tröstar och befriar från skuld: han vill själv dö. Tur. Offret som måste göras och så vidare.
Att Den gröna milen bygger på rasistiska föreställningar är självklart. En sanning som liksom inte kan ifrågasättas. Ändå gör mna kusiner det när jag inte kan hålla tillbaks mina raljerande kommentarer. Och jag undrar för mig själv hur många av de där suckarna som kom ur mitt antirasistiska hjärta, och hur många som kom sig av att jag ville markera mina akademiska poäng. "Rasistiska föreställningar", ja ni hör ju själva.
Äh, nu ska jag sluta slå mig med tjäjpiskan. Jag vet ju att jag har rätt, och det är ju min UPPGIFT att gå ut och frälsa allt folk. Kan ju lika gärna börja med kusinerna. Om inte annat kan jag kanske förmedla lite medelklasstänk, och det kan kanske vara dem till nytta någon gång.
Det är lite olika.
Negern är oskyldigt dömd till döden. I fängelset finns en massa vakter. De är vita och normalstora. De är väldigt normala på alla sätt, faktiskt. De är ju vita. Fast en är ond. Han blir utstött ur den vita gemenskapen. Han hamnar på mentalsjukhus.
Filmen igenom kallar negern huvudrollsvitingen för "boss" och fäster sina trofasta negerögon på honom så fort han får tillfälle. Nästan lite bögigt, kunde man ha tänkt om negern hade varit en liten asiat och inte en neger. Nu blir det mer hundlikt. Beast-referensen igen.
Huvudrollsvitingen är lite rädd för att han ska komma till helvetet, eftersom han vet att negern är oskyldigt dömd, men ändå inte försöker förhindra dödsstraffet. Vitingen är god och vill göra Det Rätta. Negern tröstar och befriar från skuld: han vill själv dö. Tur. Offret som måste göras och så vidare.
Att Den gröna milen bygger på rasistiska föreställningar är självklart. En sanning som liksom inte kan ifrågasättas. Ändå gör mna kusiner det när jag inte kan hålla tillbaks mina raljerande kommentarer. Och jag undrar för mig själv hur många av de där suckarna som kom ur mitt antirasistiska hjärta, och hur många som kom sig av att jag ville markera mina akademiska poäng. "Rasistiska föreställningar", ja ni hör ju själva.
Äh, nu ska jag sluta slå mig med tjäjpiskan. Jag vet ju att jag har rätt, och det är ju min UPPGIFT att gå ut och frälsa allt folk. Kan ju lika gärna börja med kusinerna. Om inte annat kan jag kanske förmedla lite medelklasstänk, och det kan kanske vara dem till nytta någon gång.
Det är lite olika.
Ett begrepp har övergåtts II - förälskelse
Det senaste året har jag fyllt min dagbok med gnäll och hån och raljerande över förälskelse. Det har varit "det är ömsesidigt bedrägeri för att hålla meningslösheten borta" hit, och "det bygger på obejktifierande och ett skapande av vi som ändå bara skapar ångest i förlängningen" dit. Det gamla vanliga bittra gnället alltså. Typ såhär:
Förälskade människor. Visst blir man avundsjuk? Det är den där känslan av att Inte Ha Något Val som lockar, tror jag. Att inte behöva fundera, prioritera, välja. Illusionen av känslan väljer åt en. Å, den kan ju hålla i sig flera månader innan man försätts i limbo igen.
Jag tror att förälskelse är känslan som uppstår när man bestämt sig för att man inte har något val. När man skamlöst slängt ansvarskänsla och intellekt över bord för en tid. Jag tror förälskelse är ett val, och jag tror att man kan hållas ansvarig för det. AHHAHAHA, där fick ni, äckliga förälskade människor. Nu när jag tvingat tanken på er kommer ni också att drabbas av rädslan. Kanske inte idag, kanske inte imorgon men någon dag.
Men jag har tänkt om, tänkt rätt. Paradigmskifte över allt landet, och det är så jävla skönt. Och inte bygger det på att jag blivit förälskad, så jag behöver inte ens misstänkliggöra mig för det. Eller jo, jag är och har varit förälskad hela tiden, men inte så som jag trott. Såhär:
För någon vecka sedan berättade en vän om en bok hen läste. Den handlade om flow. Som jag minns det var teorin att flow kunde mätas i hur mycket och ofta man koncentrerade sig. När man koncentrerar sig är man inte splittrad, ångestig, ledsen, eller euforisk heller, för den delen. Man är helt enkelt koncentrerad. Och det är i sig en form av lycka, där man överskrider sig själv och utvecklas.
Och det fick mig att tänka. På de där människorna som får mig att verkligen fokusera. På att de ska förstå hur jag menar. På att ta in vad de säger. Som får mig att tänka nya tankar. Fan vad jag tycker om dem. Fan vad jag tycker om mig själv när jag är med dem. Fan vad jag tycker om dem för att de får mig att tycka om mig. Fan vad jag vill få dem att tycka om sig. Fan vad tacksam jag är för att de vill dela sina klokheter med mig. Jag tycker om dem så mycket att jag börjar le fånigt när jag tänker på dem. Pulsen kanske går upp en smula. Vill vara med dem hela tiden. Vill ge dem all min kärlek som tack. Låter ganska mycket som förälskelse, va? Det är det. Och det fantastiska är att jag har flera sådana människor i mitt liv. Som jag är förälskad i, på olika sätt. Men det betyder inte alltid att jag vill ligga, hångla eller ha relachooner.
Vänskapsförälskelse, platonisk förälskelse, kåthetsförälskelse, hela skalan gills. Och det är klart att attraktion kan vara en anledning till att lockas till den där närvaron. Och ganska ofta genomgår de där förälskelserna en kåthetsfas. Men inte alltid, och det har varit jäkligt förvirrande för mig. "Jag beter mig ju som om att jag är kär, varför agerar jag inte på det/får panik när det börjar bli lööve-förväntningar/nöjer jag mig med platoniskt". "Motsatta" situationen har varit lika jobbig: "jag vill ju inte VARA IHOP (senare: ha en relachoon, som betyder samma sak, fast på OR-språk) med personen, varför känner jag då såhär?"
Hm, jag känner att jag börjar tappa tråden. Men jag tror att min poäng är att sedan jag började tänka såhär så slipper jag ta så inihelvete mycket ansvar för vad det är jag känner EJÄNKLIEN. Och att jag kan återgå till att tro att förälskelse, oavsett slag, har sin drivkraft i något positivt: vilja till närvaro och utveckling.
Snacket om Närvaro är klyschigt, men klyschor är alltid klyschor av en anledning. Närvaro är viktigt. Klart man måste kunna vara frånvarande tillsammans med någon man hänger mycket med också. Men det är inte det som gör mig förälskad. Inte längtan efter verklighetsflykt heller. Och det känns himla skönt att få tänka.
Förälskade människor. Visst blir man avundsjuk? Det är den där känslan av att Inte Ha Något Val som lockar, tror jag. Att inte behöva fundera, prioritera, välja. Illusionen av känslan väljer åt en. Å, den kan ju hålla i sig flera månader innan man försätts i limbo igen.
Jag tror att förälskelse är känslan som uppstår när man bestämt sig för att man inte har något val. När man skamlöst slängt ansvarskänsla och intellekt över bord för en tid. Jag tror förälskelse är ett val, och jag tror att man kan hållas ansvarig för det. AHHAHAHA, där fick ni, äckliga förälskade människor. Nu när jag tvingat tanken på er kommer ni också att drabbas av rädslan. Kanske inte idag, kanske inte imorgon men någon dag.
Men jag har tänkt om, tänkt rätt. Paradigmskifte över allt landet, och det är så jävla skönt. Och inte bygger det på att jag blivit förälskad, så jag behöver inte ens misstänkliggöra mig för det. Eller jo, jag är och har varit förälskad hela tiden, men inte så som jag trott. Såhär:
För någon vecka sedan berättade en vän om en bok hen läste. Den handlade om flow. Som jag minns det var teorin att flow kunde mätas i hur mycket och ofta man koncentrerade sig. När man koncentrerar sig är man inte splittrad, ångestig, ledsen, eller euforisk heller, för den delen. Man är helt enkelt koncentrerad. Och det är i sig en form av lycka, där man överskrider sig själv och utvecklas.
Och det fick mig att tänka. På de där människorna som får mig att verkligen fokusera. På att de ska förstå hur jag menar. På att ta in vad de säger. Som får mig att tänka nya tankar. Fan vad jag tycker om dem. Fan vad jag tycker om mig själv när jag är med dem. Fan vad jag tycker om dem för att de får mig att tycka om mig. Fan vad jag vill få dem att tycka om sig. Fan vad tacksam jag är för att de vill dela sina klokheter med mig. Jag tycker om dem så mycket att jag börjar le fånigt när jag tänker på dem. Pulsen kanske går upp en smula. Vill vara med dem hela tiden. Vill ge dem all min kärlek som tack. Låter ganska mycket som förälskelse, va? Det är det. Och det fantastiska är att jag har flera sådana människor i mitt liv. Som jag är förälskad i, på olika sätt. Men det betyder inte alltid att jag vill ligga, hångla eller ha relachooner.
Vänskapsförälskelse, platonisk förälskelse, kåthetsförälskelse, hela skalan gills. Och det är klart att attraktion kan vara en anledning till att lockas till den där närvaron. Och ganska ofta genomgår de där förälskelserna en kåthetsfas. Men inte alltid, och det har varit jäkligt förvirrande för mig. "Jag beter mig ju som om att jag är kär, varför agerar jag inte på det/får panik när det börjar bli lööve-förväntningar/nöjer jag mig med platoniskt". "Motsatta" situationen har varit lika jobbig: "jag vill ju inte VARA IHOP (senare: ha en relachoon, som betyder samma sak, fast på OR-språk) med personen, varför känner jag då såhär?"
Hm, jag känner att jag börjar tappa tråden. Men jag tror att min poäng är att sedan jag började tänka såhär så slipper jag ta så inihelvete mycket ansvar för vad det är jag känner EJÄNKLIEN. Och att jag kan återgå till att tro att förälskelse, oavsett slag, har sin drivkraft i något positivt: vilja till närvaro och utveckling.
Snacket om Närvaro är klyschigt, men klyschor är alltid klyschor av en anledning. Närvaro är viktigt. Klart man måste kunna vara frånvarande tillsammans med någon man hänger mycket med också. Men det är inte det som gör mig förälskad. Inte längtan efter verklighetsflykt heller. Och det känns himla skönt att få tänka.
Look at where the profits are, that's how you'll find the source
"De har ju gjort så mycket för mångfalden".
Tja, Amelia Adamo anställde ju faktiskt Kalle Norlén till Vecko Revyn på nittiotalet, klart tanten ska invigningstala på Pride. Och Guillo, han har verkligen breddat innebörden av ordet pederast (a.k.a. Rickard Wolf). Det är så himla häärligt att Prides mest prestigefyllda uppdrag kan gå till heterosexuella, för en gångs.. nä. Homosexuellt självhat?
Men det är ju klart att PRAJD BEHÖVER JU MEDIA. Och då är det ju himla smart att ta medialt intressanta journalister. Eller hur var det nu? De senaste sommrarna har Pride haft samma löpsedelspotential som Allsång på Skansen. Hur vore det att utnyttja det medieutrymme som Pride har tagit sig till att sätta strålkastaren på någon av alla okända homogejaktivister som sliter oavlönat året runt? Strålkastarljus ger cash, och Guillou&Adamo behöver behöver varken det ena eller det andra. Pride däremot behöver cash, och i mina ögon är det här inget annat än ett jävligt desperat försök att vrida upp redan starka strålkastare för att öka pengaflödet.
Tja, Amelia Adamo anställde ju faktiskt Kalle Norlén till Vecko Revyn på nittiotalet, klart tanten ska invigningstala på Pride. Och Guillo, han har verkligen breddat innebörden av ordet pederast (a.k.a. Rickard Wolf). Det är så himla häärligt att Prides mest prestigefyllda uppdrag kan gå till heterosexuella, för en gångs.. nä. Homosexuellt självhat?
Men det är ju klart att PRAJD BEHÖVER JU MEDIA. Och då är det ju himla smart att ta medialt intressanta journalister. Eller hur var det nu? De senaste sommrarna har Pride haft samma löpsedelspotential som Allsång på Skansen. Hur vore det att utnyttja det medieutrymme som Pride har tagit sig till att sätta strålkastaren på någon av alla okända homogejaktivister som sliter oavlönat året runt? Strålkastarljus ger cash, och Guillou&Adamo behöver behöver varken det ena eller det andra. Pride däremot behöver cash, och i mina ögon är det här inget annat än ett jävligt desperat försök att vrida upp redan starka strålkastare för att öka pengaflödet.
Ansa hårväxten
exempelvis, är kopplat till den Feministiska Identiteten. All min kroppsbehåring har genomgått alla stadier av att raka, inte raka och mellantinget trimma (lanserat som en bögstrategi i den hädangågna qruiserklubben Bögiga flator. Där fick vi in sexualitäten i hårväxtspraktiken).
Nej, inte riktigt all kroppsbehåring. Förra veckan tappade jag bort min pincett och sedan dess har jag inte kunnat plocka ögonbrynen. För första gången sedan mellanstadiet känns luddigt vid näsroten och det är ju ganska mysigt, men lite ovant. Och o-valt, för jag har faktiskt inte haft rå-hå-åd att köpa en ny pincett.
Hoppsan, så vart kroppsbehåringen kopplad till klassidentiten också.
FÖR MIG alltså. Så jävla intersektionell.
Nej, inte riktigt all kroppsbehåring. Förra veckan tappade jag bort min pincett och sedan dess har jag inte kunnat plocka ögonbrynen. För första gången sedan mellanstadiet känns luddigt vid näsroten och det är ju ganska mysigt, men lite ovant. Och o-valt, för jag har faktiskt inte haft rå-hå-åd att köpa en ny pincett.
Hoppsan, så vart kroppsbehåringen kopplad till klassidentiten också.
FÖR MIG alltså. Så jävla intersektionell.
Feminister får sugiga låglönejobb
skriver Linda Skugge, och självklart är det inte sant, självklart finns det feminister överallt i samhällstrappan. Se diskussion i Mattilainens blogg.
Men. På sätt och vis ser jag samma problem som Skugge ser. Jag tycker bara inte att det är feministerna som äger problemet.
Vilka jobb man får handlar om vilka arbetsplatskulturer man förmår anpassa sig till: vilka som släpper in en och vilka man kan ta sig in i. På vissa jobb premieras pandasmink, lesbisk frisyr och utantillrabbling av senaste Ordfront. På andra är det fikarumssnack om Paradise hotel, politikerförakt och ett lagom stort Jante-Ok tricket. Men för den som vill ha prestigefyllda höglönejobb är det oftast en kombo av medeklassighet, svennighet och hetroanpasslighet som gäller. Alla kan inte, men sådana som Linda Skugge och jag kan välja om vi vill spela efter de reglerna. Så är det. Men ändå inte.
Jag hoppade av juristlinjen därför att jag mådde jävligt dåligt av den totala avsaknaden av maktperspektiv. Jag hoppade av juristlinjen därför att jag mådde jävligt dåligt av det sociala trycket på heteroanpasslighet. Det var att välja bort jobb med typ 30 000 i ingångslön. Som jag kanske ändå inte hade fått, eftersom jag inte förmådde tvinga mig till att nätverka in mig i juris. stud.-gemenskapen, trots att jag har de där nycklarna. Så var det ett val?
Jag vet inte. Det är inte relevant. Men jag är säker på att det där förmådde är kopplat till min identitet som feminist. Och jag ser bland mina vänner många exempel på att den som av någon anledning inte iscensätter/accepterar svennighet, heteronormighet eller medelklassighet på förväntade sätt utestängs från sammanhang som öppnar pärleporten till medelklassland. Det är det relevanta. Det är ett problem som vi äger gemensamt.
Lösningen är inte att fler vita/medelklass/tjejer/osv/ väljer att ta av sig de feministiska, antirasistiska glasögonen och rättar in sig i leden av de som kunde välja. Vi behöver bara konstatera att det finns de som inte kan välja, och att ibland är vi dem och dem vi och videmmdemvi är ett jävla hittepå. Sedan ska de amöba ut oss över allt landet, skapa rum där vi kan vila, och maktpositioner där vi kan premiera dem och oss och ossdemossdem. Hur det inte ska resultera i fler krav på anpassning vet jag inte, men ska det hindra från att försöka?
[Hur det kommer sig att jag förmåår hantera exempelvis de homofoba kommentarerna som uttalas i Vårdträsket bättre än i Salong Medelklass förtjänar en helt egen blogg, av bekännelsekaraktär. Men det får bli en annan gång. ]
Men. På sätt och vis ser jag samma problem som Skugge ser. Jag tycker bara inte att det är feministerna som äger problemet.
Vilka jobb man får handlar om vilka arbetsplatskulturer man förmår anpassa sig till: vilka som släpper in en och vilka man kan ta sig in i. På vissa jobb premieras pandasmink, lesbisk frisyr och utantillrabbling av senaste Ordfront. På andra är det fikarumssnack om Paradise hotel, politikerförakt och ett lagom stort Jante-Ok tricket. Men för den som vill ha prestigefyllda höglönejobb är det oftast en kombo av medeklassighet, svennighet och hetroanpasslighet som gäller. Alla kan inte, men sådana som Linda Skugge och jag kan välja om vi vill spela efter de reglerna. Så är det. Men ändå inte.
Jag hoppade av juristlinjen därför att jag mådde jävligt dåligt av den totala avsaknaden av maktperspektiv. Jag hoppade av juristlinjen därför att jag mådde jävligt dåligt av det sociala trycket på heteroanpasslighet. Det var att välja bort jobb med typ 30 000 i ingångslön. Som jag kanske ändå inte hade fått, eftersom jag inte förmådde tvinga mig till att nätverka in mig i juris. stud.-gemenskapen, trots att jag har de där nycklarna. Så var det ett val?
Jag vet inte. Det är inte relevant. Men jag är säker på att det där förmådde är kopplat till min identitet som feminist. Och jag ser bland mina vänner många exempel på att den som av någon anledning inte iscensätter/accepterar svennighet, heteronormighet eller medelklassighet på förväntade sätt utestängs från sammanhang som öppnar pärleporten till medelklassland. Det är det relevanta. Det är ett problem som vi äger gemensamt.
Lösningen är inte att fler vita/medelklass/tjejer/osv/ väljer att ta av sig de feministiska, antirasistiska glasögonen och rättar in sig i leden av de som kunde välja. Vi behöver bara konstatera att det finns de som inte kan välja, och att ibland är vi dem och dem vi och videmmdemvi är ett jävla hittepå. Sedan ska de amöba ut oss över allt landet, skapa rum där vi kan vila, och maktpositioner där vi kan premiera dem och oss och ossdemossdem. Hur det inte ska resultera i fler krav på anpassning vet jag inte, men ska det hindra från att försöka?
[Hur det kommer sig att jag förmåår hantera exempelvis de homofoba kommentarerna som uttalas i Vårdträsket bättre än i Salong Medelklass förtjänar en helt egen blogg, av bekännelsekaraktär. Men det får bli en annan gång. ]