Feminister får sugiga låglönejobb
skriver Linda Skugge, och självklart är det inte sant, självklart finns det feminister överallt i samhällstrappan. Se diskussion i Mattilainens blogg.
Men. På sätt och vis ser jag samma problem som Skugge ser. Jag tycker bara inte att det är feministerna som äger problemet.
Vilka jobb man får handlar om vilka arbetsplatskulturer man förmår anpassa sig till: vilka som släpper in en och vilka man kan ta sig in i. På vissa jobb premieras pandasmink, lesbisk frisyr och utantillrabbling av senaste Ordfront. På andra är det fikarumssnack om Paradise hotel, politikerförakt och ett lagom stort Jante-Ok tricket. Men för den som vill ha prestigefyllda höglönejobb är det oftast en kombo av medeklassighet, svennighet och hetroanpasslighet som gäller. Alla kan inte, men sådana som Linda Skugge och jag kan välja om vi vill spela efter de reglerna. Så är det. Men ändå inte.
Jag hoppade av juristlinjen därför att jag mådde jävligt dåligt av den totala avsaknaden av maktperspektiv. Jag hoppade av juristlinjen därför att jag mådde jävligt dåligt av det sociala trycket på heteroanpasslighet. Det var att välja bort jobb med typ 30 000 i ingångslön. Som jag kanske ändå inte hade fått, eftersom jag inte förmådde tvinga mig till att nätverka in mig i juris. stud.-gemenskapen, trots att jag har de där nycklarna. Så var det ett val?
Jag vet inte. Det är inte relevant. Men jag är säker på att det där förmådde är kopplat till min identitet som feminist. Och jag ser bland mina vänner många exempel på att den som av någon anledning inte iscensätter/accepterar svennighet, heteronormighet eller medelklassighet på förväntade sätt utestängs från sammanhang som öppnar pärleporten till medelklassland. Det är det relevanta. Det är ett problem som vi äger gemensamt.
Lösningen är inte att fler vita/medelklass/tjejer/osv/ väljer att ta av sig de feministiska, antirasistiska glasögonen och rättar in sig i leden av de som kunde välja. Vi behöver bara konstatera att det finns de som inte kan välja, och att ibland är vi dem och dem vi och videmmdemvi är ett jävla hittepå. Sedan ska de amöba ut oss över allt landet, skapa rum där vi kan vila, och maktpositioner där vi kan premiera dem och oss och ossdemossdem. Hur det inte ska resultera i fler krav på anpassning vet jag inte, men ska det hindra från att försöka?
[Hur det kommer sig att jag förmåår hantera exempelvis de homofoba kommentarerna som uttalas i Vårdträsket bättre än i Salong Medelklass förtjänar en helt egen blogg, av bekännelsekaraktär. Men det får bli en annan gång. ]
Men. På sätt och vis ser jag samma problem som Skugge ser. Jag tycker bara inte att det är feministerna som äger problemet.
Vilka jobb man får handlar om vilka arbetsplatskulturer man förmår anpassa sig till: vilka som släpper in en och vilka man kan ta sig in i. På vissa jobb premieras pandasmink, lesbisk frisyr och utantillrabbling av senaste Ordfront. På andra är det fikarumssnack om Paradise hotel, politikerförakt och ett lagom stort Jante-Ok tricket. Men för den som vill ha prestigefyllda höglönejobb är det oftast en kombo av medeklassighet, svennighet och hetroanpasslighet som gäller. Alla kan inte, men sådana som Linda Skugge och jag kan välja om vi vill spela efter de reglerna. Så är det. Men ändå inte.
Jag hoppade av juristlinjen därför att jag mådde jävligt dåligt av den totala avsaknaden av maktperspektiv. Jag hoppade av juristlinjen därför att jag mådde jävligt dåligt av det sociala trycket på heteroanpasslighet. Det var att välja bort jobb med typ 30 000 i ingångslön. Som jag kanske ändå inte hade fått, eftersom jag inte förmådde tvinga mig till att nätverka in mig i juris. stud.-gemenskapen, trots att jag har de där nycklarna. Så var det ett val?
Jag vet inte. Det är inte relevant. Men jag är säker på att det där förmådde är kopplat till min identitet som feminist. Och jag ser bland mina vänner många exempel på att den som av någon anledning inte iscensätter/accepterar svennighet, heteronormighet eller medelklassighet på förväntade sätt utestängs från sammanhang som öppnar pärleporten till medelklassland. Det är det relevanta. Det är ett problem som vi äger gemensamt.
Lösningen är inte att fler vita/medelklass/tjejer/osv/ väljer att ta av sig de feministiska, antirasistiska glasögonen och rättar in sig i leden av de som kunde välja. Vi behöver bara konstatera att det finns de som inte kan välja, och att ibland är vi dem och dem vi och videmmdemvi är ett jävla hittepå. Sedan ska de amöba ut oss över allt landet, skapa rum där vi kan vila, och maktpositioner där vi kan premiera dem och oss och ossdemossdem. Hur det inte ska resultera i fler krav på anpassning vet jag inte, men ska det hindra från att försöka?
[Hur det kommer sig att jag förmåår hantera exempelvis de homofoba kommentarerna som uttalas i Vårdträsket bättre än i Salong Medelklass förtjänar en helt egen blogg, av bekännelsekaraktär. Men det får bli en annan gång. ]
Kommentarer
Postat av: Anonym
23 000 är en mer realistisk igångslön som nybliven jurist
Trackback