kallocain

Jag läste I en klass för sig och reflekterade över ett och annat. Exempelvis över att det som kommer sänka hela det här relationsanarki/OR-projektet är den statusförlust det innebär att inte kunna presentera en partner: för att visa upp bilden av ett Lyckligt Normalt Liv på jobbet, för att ha något att Vänskapsbonda över, för att bekräfta sitt eget attraktionsvärde genom, och så vidare.

Jag tror inte många är beredda på den statusförlusten. Särskillt inte de av oss vars sexualitet/genusutryck redan är svårbegripligt för många. Visst, heterorelationer smäller fortfarande högst, men är man såhär lite konstig, så får konstigheterna åtminstone existensberättigande om man har en partner. Den nya öppenheten och allt det där. För nu, när det finns dem som tjänar på att vi låter våra idenitetsprojekt leda oss in i ett allt mer diffrentierat konsumtionsträsk är det OKEJ att vara annorlunda. Så länge man är lycklig och lyckad nog att konsumera. Och det vet ju alla att lycklig är man när man är två, och fattig är den som är ensam och den som är fattig kommer inte att kunna köpa de nya, subversivt genusöverskridande produkterna.

Är man ful ensam och säger att man helst vill organisera sina relationer på andra sätt än de konsumtionsförstärkande, eller, såsom OR-budet lyder, inte säger något om dem alls, är man suspekt, försöker man dölja något (rädd att binda sig? för ful för att få någon?) förlorar man status. Så är det.

Inte många kommer tycka att OR-andets fördelar väger tyngre än statusförlusten, i längden.
Jag har talat.

För mig själv, naturligtvis.

(Och ska man följa mitt resonemang fullt ut är det visserligen kört för relationsanarkorna, men för pollysarna väntar strålande tider. Men jag vet inte, jag. Heteronormen må ha naggats i kanterna, men föreställningen om den tvåsamma kärleken har varit alldeles för central i det projektet. Den står ohotad.  Heterosarna är döda, länge leve heterokärleken.Och jag kan sälla mig till det handklappandet, för jag orkar verkligen inte med ett utanförskap till.)