Ett begrepp har övergåtts II - förälskelse
Det senaste året har jag fyllt min dagbok med gnäll och hån och raljerande över förälskelse. Det har varit "det är ömsesidigt bedrägeri för att hålla meningslösheten borta" hit, och "det bygger på obejktifierande och ett skapande av vi som ändå bara skapar ångest i förlängningen" dit. Det gamla vanliga bittra gnället alltså. Typ såhär:
Förälskade människor. Visst blir man avundsjuk? Det är den där känslan av att Inte Ha Något Val som lockar, tror jag. Att inte behöva fundera, prioritera, välja. Illusionen av känslan väljer åt en. Å, den kan ju hålla i sig flera månader innan man försätts i limbo igen.
Jag tror att förälskelse är känslan som uppstår när man bestämt sig för att man inte har något val. När man skamlöst slängt ansvarskänsla och intellekt över bord för en tid. Jag tror förälskelse är ett val, och jag tror att man kan hållas ansvarig för det. AHHAHAHA, där fick ni, äckliga förälskade människor. Nu när jag tvingat tanken på er kommer ni också att drabbas av rädslan. Kanske inte idag, kanske inte imorgon men någon dag.
Men jag har tänkt om, tänkt rätt. Paradigmskifte över allt landet, och det är så jävla skönt. Och inte bygger det på att jag blivit förälskad, så jag behöver inte ens misstänkliggöra mig för det. Eller jo, jag är och har varit förälskad hela tiden, men inte så som jag trott. Såhär:
För någon vecka sedan berättade en vän om en bok hen läste. Den handlade om flow. Som jag minns det var teorin att flow kunde mätas i hur mycket och ofta man koncentrerade sig. När man koncentrerar sig är man inte splittrad, ångestig, ledsen, eller euforisk heller, för den delen. Man är helt enkelt koncentrerad. Och det är i sig en form av lycka, där man överskrider sig själv och utvecklas.
Och det fick mig att tänka. På de där människorna som får mig att verkligen fokusera. På att de ska förstå hur jag menar. På att ta in vad de säger. Som får mig att tänka nya tankar. Fan vad jag tycker om dem. Fan vad jag tycker om mig själv när jag är med dem. Fan vad jag tycker om dem för att de får mig att tycka om mig. Fan vad jag vill få dem att tycka om sig. Fan vad tacksam jag är för att de vill dela sina klokheter med mig. Jag tycker om dem så mycket att jag börjar le fånigt när jag tänker på dem. Pulsen kanske går upp en smula. Vill vara med dem hela tiden. Vill ge dem all min kärlek som tack. Låter ganska mycket som förälskelse, va? Det är det. Och det fantastiska är att jag har flera sådana människor i mitt liv. Som jag är förälskad i, på olika sätt. Men det betyder inte alltid att jag vill ligga, hångla eller ha relachooner.
Vänskapsförälskelse, platonisk förälskelse, kåthetsförälskelse, hela skalan gills. Och det är klart att attraktion kan vara en anledning till att lockas till den där närvaron. Och ganska ofta genomgår de där förälskelserna en kåthetsfas. Men inte alltid, och det har varit jäkligt förvirrande för mig. "Jag beter mig ju som om att jag är kär, varför agerar jag inte på det/får panik när det börjar bli lööve-förväntningar/nöjer jag mig med platoniskt". "Motsatta" situationen har varit lika jobbig: "jag vill ju inte VARA IHOP (senare: ha en relachoon, som betyder samma sak, fast på OR-språk) med personen, varför känner jag då såhär?"
Hm, jag känner att jag börjar tappa tråden. Men jag tror att min poäng är att sedan jag började tänka såhär så slipper jag ta så inihelvete mycket ansvar för vad det är jag känner EJÄNKLIEN. Och att jag kan återgå till att tro att förälskelse, oavsett slag, har sin drivkraft i något positivt: vilja till närvaro och utveckling.
Snacket om Närvaro är klyschigt, men klyschor är alltid klyschor av en anledning. Närvaro är viktigt. Klart man måste kunna vara frånvarande tillsammans med någon man hänger mycket med också. Men det är inte det som gör mig förälskad. Inte längtan efter verklighetsflykt heller. Och det känns himla skönt att få tänka.
Förälskade människor. Visst blir man avundsjuk? Det är den där känslan av att Inte Ha Något Val som lockar, tror jag. Att inte behöva fundera, prioritera, välja. Illusionen av känslan väljer åt en. Å, den kan ju hålla i sig flera månader innan man försätts i limbo igen.
Jag tror att förälskelse är känslan som uppstår när man bestämt sig för att man inte har något val. När man skamlöst slängt ansvarskänsla och intellekt över bord för en tid. Jag tror förälskelse är ett val, och jag tror att man kan hållas ansvarig för det. AHHAHAHA, där fick ni, äckliga förälskade människor. Nu när jag tvingat tanken på er kommer ni också att drabbas av rädslan. Kanske inte idag, kanske inte imorgon men någon dag.
Men jag har tänkt om, tänkt rätt. Paradigmskifte över allt landet, och det är så jävla skönt. Och inte bygger det på att jag blivit förälskad, så jag behöver inte ens misstänkliggöra mig för det. Eller jo, jag är och har varit förälskad hela tiden, men inte så som jag trott. Såhär:
För någon vecka sedan berättade en vän om en bok hen läste. Den handlade om flow. Som jag minns det var teorin att flow kunde mätas i hur mycket och ofta man koncentrerade sig. När man koncentrerar sig är man inte splittrad, ångestig, ledsen, eller euforisk heller, för den delen. Man är helt enkelt koncentrerad. Och det är i sig en form av lycka, där man överskrider sig själv och utvecklas.
Och det fick mig att tänka. På de där människorna som får mig att verkligen fokusera. På att de ska förstå hur jag menar. På att ta in vad de säger. Som får mig att tänka nya tankar. Fan vad jag tycker om dem. Fan vad jag tycker om mig själv när jag är med dem. Fan vad jag tycker om dem för att de får mig att tycka om mig. Fan vad jag vill få dem att tycka om sig. Fan vad tacksam jag är för att de vill dela sina klokheter med mig. Jag tycker om dem så mycket att jag börjar le fånigt när jag tänker på dem. Pulsen kanske går upp en smula. Vill vara med dem hela tiden. Vill ge dem all min kärlek som tack. Låter ganska mycket som förälskelse, va? Det är det. Och det fantastiska är att jag har flera sådana människor i mitt liv. Som jag är förälskad i, på olika sätt. Men det betyder inte alltid att jag vill ligga, hångla eller ha relachooner.
Vänskapsförälskelse, platonisk förälskelse, kåthetsförälskelse, hela skalan gills. Och det är klart att attraktion kan vara en anledning till att lockas till den där närvaron. Och ganska ofta genomgår de där förälskelserna en kåthetsfas. Men inte alltid, och det har varit jäkligt förvirrande för mig. "Jag beter mig ju som om att jag är kär, varför agerar jag inte på det/får panik när det börjar bli lööve-förväntningar/nöjer jag mig med platoniskt". "Motsatta" situationen har varit lika jobbig: "jag vill ju inte VARA IHOP (senare: ha en relachoon, som betyder samma sak, fast på OR-språk) med personen, varför känner jag då såhär?"
Hm, jag känner att jag börjar tappa tråden. Men jag tror att min poäng är att sedan jag började tänka såhär så slipper jag ta så inihelvete mycket ansvar för vad det är jag känner EJÄNKLIEN. Och att jag kan återgå till att tro att förälskelse, oavsett slag, har sin drivkraft i något positivt: vilja till närvaro och utveckling.
Snacket om Närvaro är klyschigt, men klyschor är alltid klyschor av en anledning. Närvaro är viktigt. Klart man måste kunna vara frånvarande tillsammans med någon man hänger mycket med också. Men det är inte det som gör mig förälskad. Inte längtan efter verklighetsflykt heller. Och det känns himla skönt att få tänka.
Kommentarer
Trackback