Familjedrömmar


Hej jag heter Ämma och är kruserknarkare. Mina gamla dagboksinlägg håller på att falla i glömska, men tillsammans med er läsare ska jag blåsa nytt liv i dem.*


2005-09-02



Tydligen är det meningen att jag ska vara mensig och magsjuk samtidigt, så nu när jag ändå grottar runt i kroppsligheten tänkte jag fläka ut min teori gällande familjebildning. Drömmeriet kommer på slutet.

För jo, jag vill ha barn, men nej, jag tror inte på den amorösa kärleken som livets fundament. Det är den alldeles för instabil för, och "förr eller senare blir man ju ändå mer som vänner" som de föräldrapar som hängt ihop länge brukar säga.

Sätter man barn till världen är man skyldig både dem och sig själv att skapa en så trygg och lättrodd tillvaro kring dem som möjligt. Jag har aldrig förstått det där med att just TVÅ skulle vara det ultimata antalet vuxna i en familj. I min familj fanns det bara en, och jag mådde bra, men vilka uppoffringar fick min mamma göra? Jag har svårt att föreställa mig det, och ännu svårare att tänka mig göra dem själv.

Den ultimata lösningen måste vara att tillsammans med ett par - tre vänner som man verkligen valt organiserar en vuxentillvaro som fungerar. Vi tar ansvar för barnen, lånen och sopkastningen tillsammans. Huvudprioriteten är naturligtvis familjen, men det blir ändå större utrymme för saker som familjevuxna inte verkar få ägna sig åt i så stor utsträckning: lek, kalasande, kärlek, porslinsmålning.

Jag talar alltså inte om något flumkollektiv där vem som helst är välkommen, eller något subverskollektiv som 33:an. Jag talar om något så borgerligt som Familjen. Eller borgerligt, barockt snarare: för i min utopi är den byggd på resonemang (mellan goda vänner. Vänskapskärlek, nu vart jag romnantisistisk), inte på amorös kärlek. Det är hela skillnaden. Detta var teorin.

Här kommer drömmarna: Vi ska bo i stockholmsområdet, men nära stall och grönområden. (Vad sägs om hus på Ekerö?) Älskarinnor/-re eller fasta partners får vi ha, men de får inte vara med i vår familj. Går det åt helvete för någon ekonomiskt under en period ska de andra finnas där och stötta. Föräldraledigheten ska riksdagen ha anpassat så att alla föräldrarna ska kunna ta ut lite var. Konflikter kommer kanske finnas, men vi är vuxna individer som kan hantera dem, och som inte är rädda för att ta professionell hjälp om det kniper.

Våra barn ska minnas det som att de alltid somnade till det låga mumlandet av konspiratioriskt köksbordsprat.

__________________________
*Jmfr karaktären Shanti Rooney i P3-programmet Mammas nya kille: Hej jag heter Shanti Rooney och jag är skådäspälare. Mina gamla uppsatser från högstadiet håller på att falla i glömska, men tillsammans med er lyssnare ska jag försöka väcka nytt liv i dem.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback