Banala faran
Ta det här med det banala, exempelvis. Alla är rädda för det. Alla vill undvika det. Råkar man slänga ur sig en klyscha om livet och kärleken bör man be om ursäkt. Kanske skratta lite åt sig själv. Om någon skriver banalt är de legitmia måltavlor för hån. För det är liksom lite barnsligt, lite... outvecklat att vara banal. Och outvecklad vill man inte vara, man vill vara civiliserad, oförutsägbar, orginell, unik rentav. INTE BANAL. CIVILISERAD!
Men den som ser på Samhället på civiliseringssättet är ju modernistisk och lurad, sade vi ju? Och det vill man inte heller vara. För att vara på den säkra sidan har jag funderat lite på det där med den banala faran. Vilken disciplineringsstrategi ingår den i? Vem tjänar på den? Ja, jag tänker såklart inte skriva vad jag har tänkt. Det blir så banalt.
Det viktiga är ju att REFLEKTERA över saker och ting, eller hur?
Tänker du på kapitalisterna, som tjänar pengar på att vi försöker shoppa oss unika?
Kapitalister? Fy så banalt! Hen menar naturligtvis medelklassen, som utövar sitt förtryck medelst den Goda Smaken.
Jag tänker att det handlar om osäkra människor som är rädda för Äkta Känslor, och distansierar sig till dem genom att ironisera och kalla dem för banala.
Äkta/inte äkta är en falsk dikotomi. Liksom disciplinerad/odisciplinerad. Vi måste söka i MELLANRUMMEN. Det var väl orginellt sagt?
Men är det inte the medelklass way att utradera mellanrummen genom att definiera _allt_ (och gärna tilägga att det ena inte kan bestå utan det andra), och sen avsluta med att be om ursäkt för att de tvångsmässigt definierar allt?
Jag önskar att jag kunde radera den där kommentaren. Jag har ju bestämt mig för att disciplinera beteendet med härskartekniken osyniggörande. Fan. Påkommen med att bli engagerad.
En mycket framgångsrik strategi, I'm sure.
Jag och mina fem läsare ska inte berätta för någon.
Att reta sig är också banalt.