kallocain

Jag visste att jag inte borde kört med öppna kort och bett om ledigt den där helgen jag ska till Berlin. Men jag tänkte liksom, att nu när jag har ställt upp så här mycket... Jag säger ju aldrig nej.

Och jag tänkte på hur imponerad jag vart en gång när en vän ringde och erkände sitt misstag, när hon bokat tågbiljett till en tid när hon egentligen skulle jobbat. Och på min andra kompis bibliotekarien som aldrig skulle gjort så. Så jag tänkte att det vore coolt att vara så imponerad av sig själv, och att jag skulle bli det om jag inte körde på den planerade ful-sjukskrivningen. Jag tänkte jävligt mycket. Och jävligt fel.

Nu är jag inte imponerad. Bara bekymrad och irriterad på mig själv. Jag visste ju vad svaret skulle bli.

"Nej."

Jag jobbar inte på ett studieförbund eller på ett bibliotek, jag jobbar i hemtjänsten, där många, däribland jag, jobbar två veckor i sträck eftersom det inte finns tillräckligt vikarer. Rättelse: därför att de inte vill anställa tillräckligt många.

Men till Berlin ska jag. Om jag så ska bli arbetslös och bli tvungen att gå till soc. Eller. Nä just det, då måste jag sälja den där lilla tomtbiten jag ärvde efter pappa. Fan.

Till Berlin ska jag. Nu ska jag ringa varenda anställd på det där skitstället och be på mina bara knän. Jojo.