kallocain

Jag har inträtt i det välsignade tillståndet, det där brist på trån inte känns som brist utan som vila. Jag är ett ensamt helt utan läckor och det är skönt. 

Det jag saknar är att smyga upp när Någon fortfarande sover och göra frukost, så att jag få se Någon vakna förvånad över kaffedoften. Banalt, men sådan är jag.

Och jag saknar det faktiskt så att det gör ont, men det är ett lätthanterligt ont, jämförelsevis.