kallocain

har jag försökt blogga om jättemånga gånger. Men jag har aldrig fått fram riktigt vad jag ville säga, och jag har fått gnälla så mycket inför er mina kära med-subkukturella, så nu tror jag nästan att tanken på subkulturen har förändrats. Och ångesten med den. Minskat alltså, och det är skönt, för jag tycker om så mycket om många av er som ingår i den. Som jag tänker ingår i den. Som jag tänker "den". Ja, ni fattar.