kallocain

Sure, det finns en subkultur med normer och status och maktkamper, precis som Subkutan säger. Men å andra sidan är den bara några kompisgäng i Stockholm som är kopplade till varandra genom ett par klubbar, ett par tidningar, en festival, ett par fanzines... och ja, vad mer? Där vart den suddig i kanterna.  Bubbelnormen är inte att jämställa med exempelvis heteronormen, vi måste få lite perspektiv. Jag menar, den där subkulturens normer har bara så mycket makt som vi tillåter dem att ha. Jag har tillåtit den att ta över mitt liv ett år ungefär, och de sista månaderna har jag mått precis lika dåligt som när jag isolerat mig i parförhållande, och drunknat i internskämt, jargong och förväntningar, negativa och positiva.

Till slut insåg jag att förhållandet behövde omdefinieras och att jag måste börja träffa andra. 

Bubblan finns, men bubblan finns inte. Vi ska prata om hur vi vill att våra sociala sammanhang ska se ut. Men ju mer vi pratar om den i bestämd form, desto mer makt ger vi den. Vilket kanske inte är så konstigt att jag och andra verkar ha velat /vilja, eftersom ganska många av queerkisdsen är sådana där gapiga förståsigpåare som kommer vara feta kontakter att ha en dag. Klart man vill ha en naturlig koppling till 20-talets P3-chef eller DN-redaktör.  Vi är ju, som Anfield påpekat, som Judarna. Lite klassperspektiv, varsego.

Och därmed har jag sagt mitt i detta ämne.