Ett begrepp har övergåtts III - Tala Ut.
Man bloggar för skatorna, men så mycket har fallit på plats de senaste dagarna, så vafan. Nu var det detta med kommunikationsnormen:
Jag är uppfostrad till att tänka att det Alltid Är Bra Att Prata. För att få ur sig det man känner, för att komma överens med Den Andre, för att vara Ärlig. Att prata ut har helt enkelt varit ett multi purpose tool.
Men. Sedan var jag på feminism 2004 och såg att min strävan efter konsensus kunde vara ett sätt att förtrycka Den Andre. Och haft relachooner där min strävan efter att vara Ärlig har låst både mig och partner vid färre betydelser än nödvändigt. Skaffat mig övertag genom. Och det där med att komma överens bygger ju på en positivistisk sanningssyn, som om det funnes ett objektivt bästa att komma fram till. Jag höll med, jag håller med och vart alldeles vilsen. Vad hände med mitt allverktyg? Var det bara en härskarteknik? Var jag en ond människa?
Nu har jag bestämt mig för att nej. Näe! Självklart finns aldrig en objektiv sanning att komma fram till, men ganska ofta har olika personer ganska liknande syn på vad som hänt. I bästa fall är prata-utet en meningsskapande process, som kan få gnissliga känslor att bli mindre gnissliga. I sämsta ett sätt för person A att säga åt person B vad hen ska känna och tänka.
"Jag har rätt att ställa frågor, men kan inte kräva svar", läste jag i Kommunals tidning. Klyscha, men som sagt, klyschor är klyschor av en anledning. Om jag initierar ett prata-ut är det samma sak som att säga hallå, det gnisslar lite här, kan vi avhjälpasåt med det? Det betyder inte att det är okej att vräka sin ångest på andra i tid och otid. Ganska mycket sand sparkar man så att säga upp själv.
Det gäller, antar jag, att göra en så bra bedömning som möjligt av om det är läge för gemensamt meningsskapande eller inte, och prata utifrån det. De senaste månaderna har jag tagit upp smågnissel för glatta livet, och bara mått bra av det. Och ingen verkar ha tagit skada. Utom en gång. Det är inte lätt.
Det är inte lätt, men jag är ingen ond människa som vill prata ut ibland, och det är ganska skönt att få tänka så. Saker faller på plats för mig, det är som i En björn och en tiger av DLK.
Jag är uppfostrad till att tänka att det Alltid Är Bra Att Prata. För att få ur sig det man känner, för att komma överens med Den Andre, för att vara Ärlig. Att prata ut har helt enkelt varit ett multi purpose tool.
Men. Sedan var jag på feminism 2004 och såg att min strävan efter konsensus kunde vara ett sätt att förtrycka Den Andre. Och haft relachooner där min strävan efter att vara Ärlig har låst både mig och partner vid färre betydelser än nödvändigt. Skaffat mig övertag genom. Och det där med att komma överens bygger ju på en positivistisk sanningssyn, som om det funnes ett objektivt bästa att komma fram till. Jag höll med, jag håller med och vart alldeles vilsen. Vad hände med mitt allverktyg? Var det bara en härskarteknik? Var jag en ond människa?
Nu har jag bestämt mig för att nej. Näe! Självklart finns aldrig en objektiv sanning att komma fram till, men ganska ofta har olika personer ganska liknande syn på vad som hänt. I bästa fall är prata-utet en meningsskapande process, som kan få gnissliga känslor att bli mindre gnissliga. I sämsta ett sätt för person A att säga åt person B vad hen ska känna och tänka.
"Jag har rätt att ställa frågor, men kan inte kräva svar", läste jag i Kommunals tidning. Klyscha, men som sagt, klyschor är klyschor av en anledning. Om jag initierar ett prata-ut är det samma sak som att säga hallå, det gnisslar lite här, kan vi avhjälpasåt med det? Det betyder inte att det är okej att vräka sin ångest på andra i tid och otid. Ganska mycket sand sparkar man så att säga upp själv.
Det gäller, antar jag, att göra en så bra bedömning som möjligt av om det är läge för gemensamt meningsskapande eller inte, och prata utifrån det. De senaste månaderna har jag tagit upp smågnissel för glatta livet, och bara mått bra av det. Och ingen verkar ha tagit skada. Utom en gång. Det är inte lätt.
Det är inte lätt, men jag är ingen ond människa som vill prata ut ibland, och det är ganska skönt att få tänka så. Saker faller på plats för mig, det är som i En björn och en tiger av DLK.
Kommentarer
Postat av: skatan
du skall icke förolämpa dina läsare.
bloggen 12:5
Postat av: Rissen
jag bloggar för skatorna, men fan läser nog också. menade jag. pusspuss!
Trackback