kallocain

Vi snacka skit om alla
vi kunde klandra
för att komma på
att vi bara hade varandra

Igår när jag låg och var dödens döende svan av samlad överskottströtthet var radion på, jag orkade inte stänga av. Trots att det var p3 live med Lars Winnerbäck. Jag har lite svårt för honom. Trodde jag, men sedan kom det en låt jag kände igen, och så mindes jag hur det var när jag var nittonårig mjölkpiga på Island. Där fick man inga intryck till skänks, så dem man hade vårdade man ömt. Jag hade bland annat en skiva med Lars Winnerbäck och sju månader på mig att fylla texterna med innehåll. Kom ihåg hur jag tänkte då, för fem år sedan, och vart lite nostalgisk. Det är då fan att det ska kunna hända så mycket utan att något ändras.

Och jag tänkte att de där raderna sammanfattar ganska bra varför jag är misstänksam mot parighet. Men det är klart, den sammanfattningen får ni ingen tillgång till nu, för det krävs utgrävningar av sju månaders ensamt tänk.

Nåja.

***

Eller egentligen ville jag nog säga något om hur jag genomskådat den där tekniken för att skapa samhörighet, men ändå inte alltid kan lägga av att använda den. Den är som en drog.

***

Nä, jag ville säga att jag BEHÄRSKAR DEN TILL FULLÄNDNING, och att jag VET precis hur jg skulle kunna snärja dig och dig och dig med den, men att jag inte gör det, för jag är så GOD. Och SJÄLVUPPOFFRANDE. Så det så.