Subkulturell trångest
Jag spinner på samma tema, men är lite mer privat:
"Bubblan". Finns den därute, eller mest i våra huvuden? Vilka antas ingå? Vilka har status? Enligt vem? Jag skulle tippa på att det finns lika många uppfattningar om den, som det finns människor som tänker in sig i [Stockholms ] Queera Subkultur/er/. Och ibland blir jag lite trött på talet runt-i-kring. Eller, jag vart det ganska nyligen om jag ska vara riktigt ärlig. Sedan fick jag ångest av det. Nu har jag tänkt om det.
En gång kommenterade X att "alla" säger vissa saker om Y. Men när jag frågade vilka "alla" är, och påpekade att jag ibland tänker "alla" baserat på typ konsensus mellan mig och två personer till, höll hon med om att det kanske var så i fallet med Y också. Vi skapar "bubblan". Och genom att tänka och tala så här kring den gör vi den jävligt trång. Vi får skylla oss själva. Och tillgång till "rätt" tal om bublan är också makt. I en liten krets i Stockholm.
För visst, det finns queer subkultur. Ett vanligt problem med subkulturer är att de är för löst organiserade för att det ska finnas etablerade sätt att hantera svårigheter på, men att den utgör en tillräckligt fast struktur för att den ska påverka människors liv. Svårgreppbart.
Ganska specifikt för oss som kallar oss queera är att vi gjort politik av amorösa och sexuella praktiker. (Även om jag vet personer som jag tänker mig ingår i bubblan som vägrar tänka politiskt kring sex. Se där. Konstruktioner, konstruktioner. Men jag fortsätter med denna nurå: )Det bidrar till att vissa beteenden och känslor idealiseras, och att andra stämplas som reaktionära. Ingen bra grundförutsättning för att skapa det trygga klimat som faktiskt är nödvändigt för att ge utrymme för icke-normativa praktiker. Så fungerar i alla fall jag: är jag rädd klamrar jag mig skithårt fast vid närmsta välkända planka. Tvingas jag simma ändå börjar jag hyperventilera och får kallsupar.
Det är dags att "alla känslor gills" inte bara är något vi säger, utan något vi gör.
Det är dags att vi börjar se på varandra med vänlig blick.
Dagens filmtips: I andras ögon. http://akas.imdb.com/title/tt0216787/
Det är väl just gränslösheten som jag har stört mig på. Att det inte finns tydliga gränser mellan privatliv, vänskap, sex, politik, olika grupper... Allt flyter samman. Och visst, det är väl så det ska vara i dessa queera tider. Det kanske till och med ska vara befriande. Men frågan är om vi inte gräver vår egen grav. Just nu längtar jag efter väldefinierade kategorier och lite gammal hederlig tvåsamhet. Vilket jag tror är en reaktion på allt. Eller så försöker jag skylla ifrån mig eftersom jag vet att det är en längtan som inte är helt okej att ha.
Och om någon påstår att det inte finns normer för hur queers ska bete sig, då kan jag ta med den på en guidad tur på Qruiser, Wotever och Pride. Peka och säga "titta där och där och där" och sen får vi se vad den människan säger. För om det är någonting vi har så är det normer. Och status och maktkamper.
Kanske vi borde även diskutera om det är vettigt att avsluta möten med grupphångel för inbjudna parter. Eller är jag reaktionär då?
Jag vet inte om det är "så det ska vara". Att bryta mot normer är inget självändamål, och det är en jävligt dålig ursäkt när man gjort någon illa.
Tanken med queer var väl inte att allt som är reaktionärt skulle åt helvete, utan att visa att inget som är reaktionärt är "naturligt". Inget radikalt heller. Äh, det där får bli en annan blogg, en annan dag.