kallocain

 såg jag Raymond&Maria (tack Fred) och grät lilleskutttårar. Tillvarons meningslöshet och medelmåttornas och de grådaskiga morsornas upprättelse och allt det där. Jag tänkte att om vi alla kunde få bli bekräftade i vår ofulkomlighet lite oftare, skulle begäret efter att konsumera sig till kärlek bli lite mindre. Och det är, efter vad jag förstått, precis vad de vill att vi ska tänka. Nåja. Jag är frälst. Och skiter i att väja för klyschorna.

Reaktionerna jag mötte på lash, när jag berättade var jag varit, liknade dock hur fölk skulle reagerat om jag kommit ut som nyfrälst laestadian. (Sedan stod de själva och gned sig mot bibelcitat, minsann. Slampor. )Jag utlovade en blogg som skulle få dem att Förstå, men jag tror jag skiter i det. Jag tröttnade på den missionerande gärningen redan på mitt muf-näste till gymnasium. Och det var ju några år sedan faktiskt.

För övrigt känns det som att den här butch/boi/femme-normen är så stark, att jag börjar ta min tillflykt till någon sorts trans-genus-identitet. Men det ska nog gå över, ska jag se. Tur att jag är kvännoidentiierad åtminstingen.