kallocain

Jular med mamma och mormor, på eget initiativ, i dagarna en och halv. Vi klär granen och slår in julklappar och det känns bra. Äntligen, sju svåra år kanske är över, kanske lite för att hon slutat visa mig uppskattning genom att kommentera mitt utseende, eller lite för att hon gav mig en läsbisk roman i födelsedagspresent senast, eller för att jag slutat kräva henne på Politsk Perfektion.

Vi sjunger julsånger nör vi klär granen. "Tre gubbar", exempelvis. Fick en liknande aha-upplevelse, som för ett par år sedan, när jag insåg att Tomtegubbarna fyller på snapsglas och inte klingar i dem därför att det låter roligt. (I "Hej tomtegubbar alltså.)

Liksom, Tre gubbar (signalerar lågstatus, jmfr snusgubbar sopgubbar, m.m.) från Pepparkakeland? Så bruna, så bruna. Korintögon. Hattar på sned. Lite på sniskan kanske? Alltså, jag försöker inte säga att Alice Tegnér var någon sorts nazist. Bara att hon kanske skrev i samma vis tradition som "India land" skrevs i. Min mamma tyckte jag var "fördomsfull" när jag påpekade det. Jaja. Numer kan jag ta såna små snedsteg med upphöjt lugn. Det är inte lätt att göra upp med sitt rasistiska arv, inte ens för den kvinna som fostrat moi.

Edit: Några som gör upp är människorna bakom det här låten på den här sidan: pepparkakeland.se. Vrid upp volymen och njut. Så himla härlig! Själva projektet verkar väl inte så nyskapande däremot. "Mat, musik och mångkultur", liksom. Jaja.