kallocain

Jag började rida när jag var tolv år. Hade visserligen gått nybörjarkurser ett par omgångar tidigare, men någon gång hade vi inte råd, någon annan vart jag rädd. Men sedan den där gången i tolvårsåldern har jag fortsatt. Kanske berodde det på att mina två bästisar, E och M redan red. De var inne på sitt fjärde år, så de var förstås mycket duktigare än jag. Särskilt E. Hon var en riktig talang. När vi var fjorton fick hon börja i dressyrgruppen, på den svåraste men finaste ponnyn, Stary Night. I dressyren red de duktigaste elverna, de som fick tävla.

Jag kommer ihåg hur jag och M satt på läktaren och tittade, stolta och avundsjuka som fan. Inte så långt därefter slutade E att rida. Det var väl pressen som blev för stor, och andra intressen, folköl och killar, jag vet, jag var där. Men jag harvade på, och förra veckan var det jag som red i dressyrgruppen och E, som just ridit sin första lektion på nio år, satt på läktaren och tittade på.

Hå hå ja ja, så där är det med allt här i livet: samma teman, samma personer, föränderliga positioner. Eller samma positioner, samma teman, olika personer. Eller samma personer, samma positioner.. ja, ni fattar.

Men jag upphör aldrig att förvånas. Det är väl det där som F brukar säga, man ser inte längre än till horisonten, och den ligger alltid bara mitt framför näsan.