Skippa (konsekvens-)analysen!
Diskussioner om ett fenomen (parnorm, femininitet, lesiskhet, you name it) kan härledas essentialistiskt eller konstruktivistiskt döljer alltid att någon tycker att fenomenet kräver en förklaring. Och det kan ju vara intressant i akademiska sammanhang. Och politiska. Men jag tror, att runt mitt känsloliv ska jag rita upp en gräns, och det som finns där innanför ska varken förklaras essensialistiskt eller konstruktivistiskt. Det ska nämligen inte förklaras alls, det ska kännas.
Och visst, det personliga är politiskt och bla bla bla, men jag är jävligt trött på att kolonialiseras av Kampen. Det är ta mej fan våldtäkt, det är rädda små kvinnors ursäkt för att inte ta sig det utrymme de behöver, för tänk om de känner fel, tänk om någon kommer på dem med att göra något galet. Hellre förekomma än förekommas, bäst att skapa sig ett batteri politiska argument för att få känna som de känner och för att agera som de gör. Eller ännu värre, att anstränga sönder sig själva för att känna och handla "rätt".
Nä, skippa analysen. Det får bli mitt feministiska projekt för 2007.
Och visst, det personliga är politiskt och bla bla bla, men jag är jävligt trött på att kolonialiseras av Kampen. Det är ta mej fan våldtäkt, det är rädda små kvinnors ursäkt för att inte ta sig det utrymme de behöver, för tänk om de känner fel, tänk om någon kommer på dem med att göra något galet. Hellre förekomma än förekommas, bäst att skapa sig ett batteri politiska argument för att få känna som de känner och för att agera som de gör. Eller ännu värre, att anstränga sönder sig själva för att känna och handla "rätt".
Nä, skippa analysen. Det får bli mitt feministiska projekt för 2007.
Kommentarer
Trackback