kallocain

på ön i vakumet mellan infarkten i lördags och kommande helg då maskinerna KANSKE kan kopplas bort, och då han KANSKE får vakna och vet inte hur jag ska tänka. Jag klarar inte av att finnas till utan att ställa in mig på något (och ja, det är ett av mina mer genomgående problem i livet SOM VI BRUKAR SÄGA) och det naturligaste verkar väl att ställa in sig på det troligaste, men det vore ett sådant oerhört svek. Och tänk om han skulle bli frisk och sitta där i sin vanliga fåtölj när han inte klöv ved eller skrämde vettet ur någon bekant med sin underfundiga ironi, och så hade jag

Jag vet faktiskt inte ens vad jag kan hoppas på, nu när jag inte kan tro på det jag önskar att jag trodde. Jag har jobbat för länge som vårdbiträde för att tro att det alltid finns ett egenvärde i att vara Vid Liv. Jag är ett monster, eller rationell eller en jävla narcisist med messiaskomplex som tror att vad jag tänker spelar någon roll.

Det bästa mot tankar är hud säger Divas mamma, och Diva tycker att morsan är superlöjlig, men det gör inte jag. Allt jag vill är att rulla in mig några varv i kroppsvärme, men jag tror dagarna när jag spred tandborstar över nejden för att skörda rikligt med sked är över.

Och jag äcklas över hur jag vältrar mig i martyrium när jag tänker på den kommande sommaren, som kommer att bestå i att träffa människor som är Vid Liv och försöka bistå dem å kommunens vägnar. Hur kommer det bli nu när jag gått över till andra sidan pch blivit ANHÖRIG jag med? Jag ser mig själv klädd i aska under kalla skyar, vandrande som någon sorts jävla hjälpsysternunna mellan sörjande änkor och infarktoffer, jag kommer äta vatten och bröd och på natten kommer jag inte ligga i armhåla, eller ligga alls, för detta är MARTYRIETS sommar och nu är det bara att bita ihop och hugga i och jag gnider in mig med den känslan, och jag slutar inte skriva för jag tänker INTE skona era pinsamhetsorgan, jag bara fläker ut mig och fläker ut mig, för allt handlar om MIG MIG MIG, helt oavsett om min farmor riskerar att bli änka efter över femtio år eller om människor blir mördade i palistinska flyktingläger.

När jag gick till KS igår kände jag hur jag hatar den platsen som tar alla människor ifrån mig. Jag skulle till samma byggnad, visade det sig, som den där gången för över tretton år sedan, äpplet faller inte långt från päronträdet, far och son under samma tak men i fel ordning och i båda fall alldeles för tidigt och JAG FÖRSÖKER PÅMINNA MIG SJÄLV kanske inte med samma utgång men jag glömmer det hela tiden, och jag önskar det fanns någon som kunde påminna mig, men jag tror dagarna när jag lyssnade på vem som helst som erbjöd sig att hälla ner välmenande ord i min svada är över, FÖR DET ENDA SOM HJÄLPER MOT TANKAR ÄR HUD men det förståss, Diva hade rätt, morsan var löjlig, störtlöjlig, för inte fan hjälper något mot något och NEJ jag tänker inte skona era stackars klyschkänsliga intellekt, har ni läst så här långt utan att dra ögonen åt er får ni skylla er själva, you just packed up your eyes and left, var det någon som sjöng, men det gäller tydligen inte dig, dårå.

Kärlek är bara brist på rädsla var det någon annan som skrev, och det är klokt på ett sånt där 50-talistkvinna-som-går-med-vargarna-sätt, och det är inte att förakta. Skuld är den värsta form av rädlsa, så hur i hela helvete jag ska kunna komma hit och visa dem kärlek, som jag tagit emot och kastat så oerhört mycket skuld på är mig en gåta.

"Du pratar som en stockholmare" var det någon faster som sade när jag var i sexårsåldern. Jag VAR en stockholmare då, sedan ett år, men det skulle ta mig ungefär femton år efter den där kommentaren att erkänna det. Efter att pappa gick bort och jag inte längre hade någon plats som jag kände var min på ön, tog det ändå tio år till innan jag kunde ge upp den platsen genom att vara stockholmare.

Ja ni hör, jag, jag, jag martyrium marrtytium. Och sålunda kommer det fortsätta. Sluta läs! Har du ingen självbevarelsedrift? Eller har du bara svårt att respektera min integritet? Det har jag också.

Men vad är integritet och vad är rädlsa och hur ska man kunna älska med bibehållen integritet? När jag var liten fanns en skogsplätt mellan pannrumsingången och vägen, där den riktiga skogen tog vid. Jag kommer ihåg att jag brukade plocka hela buketter av blåbärsris och bjuda mamma och pappa att plocka från dem, och då sade pappa att det var min skog, men ord är ord, särskilt till en treåring och när han dog fanns en änka som inte var min mamma

och JAG JAG JAG mitt martyrium och jag har givit mig fan på att du inte ska orka läsa hela texten, för VAD SKULLE DU FÅ UT AV DET, är du kär i mig eller? Eller bara allmän stalker? Eller en ovän som vill kunna säga att nu, nu har det verkligen slagit slint i den där människans huvud, nu finns där ingen värdighet kvar. Jag svarar att VÄRDIGHET ÄR EN CHIMÄR, och var går gränsen mellan värdighet och rädsla, och hur ska man kunna älska med värdigheten i behåll? Hur ska man kunna leva längsmed den snitslade banan av integritet och värdighet och statusfixering och duellerande? Det går inte, så jag försöker göra tvärtom, ge ut allt, så inget finns att stjäla och OKEJ, om det nu ger dig en sådan förbannad kick att se hur banal jag är så BJUDER jag på det absolutely no decorum, det har varit min strategi tills för något år sedan, och nu är hög tid att jag tar tillbaks den för den är min min min och det måste finnas ett jag för att det ska kunna finnas ett du. Jag fattar inte varför man inte är lite mer påträngande gentemot de du som omger en, medan de fortfarande omger en. Jag tänker Stora tankar och äcklas av martyrlustan och det är ju ett martyrium det med, och jag kommer att tänka på hur det var på nittiotalet, när mamma hade ett glasbord stöttat av två stora glaskuber. Mellanrummet mellan dem var precis tillräckligt stort för att jag skulle kunna sitta mit i mellan dem och se mig själv i spegeln i spegeln i spegeln, och jag brukade titta på fittan och onanera och göra vetenskapliga undersökningar av mina flytningar och kleta av dem på spegeln och undra om jag skulle få mens snart, och jag behövde inte undra länge, och pappa sade "kors i taket" och farmor sade "stackars barn" och jag, mamma läraren och mormor socialarbetaren gick ut och åt middag för att fira, har jag hört, för det minns jag inte längre.

Men jag minns stjärnhimlen när pappa körde oss hem från luciauppvisningen i församlingshuset, och vi sjöng den där jullåten på engelska, eller kanske var det mest han, jag kunde nog inte, eller vad vet man. Ett par år senare var vi i Tallin. Det var efter Berlinmurensfall men innan Estlands självständighet, och pappa och jag åkte dit för att se farfars födelseland. Hursom, då förstod jag iallafall den mesta engelskan som pappas estniska kusin pratade. Jag förstod också att the ice cream som hennes kompis bjöd mig på var värdefull och att jag inte kunde säga att den smakade konstigt. Kanske var det faktiskt då jag lärde mig vad glass heter på engelska.

Jag minns iallafall hur pinsamt jag tyckte det var när jag efter ett par dagars kämpande med att inte bara ta in engelska, utan också försöka kommunicera något till henne, plötsligt bröt ut i en lång harrang på svenska "Är det köket där inne, eller är det också en matsal"? Men pinsamt är inget annat än rädsla, och hur ska man kunna älska om man skäms?

Jag lovar iallafall att aldrig skriva någon självhjälpsbok i ämnet, om det nu kan vara mig till någon tröst.