kallocain

Alltså Den Sista blir det ju alldrig. Men man kan ju hoppas att man åtminstone kan få gå vidare och utkämpa nya krig nån jävla gång. Men det blir väl samma skit i annorlunda låda. Ta det där med rökning tillexempelt.

För någon vecka sedan meddelade enhetschefen oss omsorgssoctanter att BXXXXXa kommun, där jag jobbar har fattat ett beslut om att bli en rökfri arbetsplats. När han sade att "kommunen" hade fattat beslutet menade han alltså inte att det skett en folkomröstning. Jag tror inte ens att rökförbudet klubbats igenom på politikernivå, det var väl någon höjdare i förvaltningen som hade kommit på att det är OHÄLSOSAMT att röka och att det blir DYRT med alla betalda rökpauser.

På ett personligt plan vart jag mycket beklämd, eftersom JAG brukar tänka att "jag röker iallafall inte" när jag är ineffektiv på jobbet. Jag vet inte vad de andra i arbetsgruppen hade för bevekelsegrunder, men ett irriterat mummel spred sig. Jag blev dock inte direkt arg förän chefen försökte skapa good-will för beslutet genom lite gammal god medelklassbonding:

Alltså, det kommer ju främst gälla dem på utförarsidan [vårdbiträden, syrror, hemtjänstchefer dagverksamhetsterapeuter. Läkare också, men det var nog inte dem han tänkte på.] och om det är någon som verkligen vill röka på arbetstid går det bra att betala via lönekuvertet, femton kronor per rökpaus [förskräckta utrop], men då får man inte vara närmre arbetsplatsen än tjugo meter. OM det är någon som VERKLIGEN vill alltså. Slutligen kom han med det tyngsta argumentet:

- Det är väl ändå ändå ingen här som röker?

Och det var det ju inte. Förutom en obetydlig liten vikarie i andra arbetsgruppen. I det rummet förknippades bilden av rökaren plötsligt med bilden av arbetarklass.

- De som vill kommer att erbjudas en sluta-röka-kurs av kommunen. 

Ja men så SNÄLLT DÅ. Syndarna kommer få UTBILDNING i att betrakta sig själva som mindre vetande loosers alternativt slappa sjanor utan självbehärskning alternativt ohyra på samhällskroppen, för, som sagt, TÄNK PÅ VAD EN RÖKARE KOSTAR.  

Mindre vetande, slappa, utan självbehärskning och kostsamma. Såsom arbetarklassen alltid utmålats. Och, som vanligt, rättfärdigas moraliserandet genom kroppen och naturen. Nu med tillägget hälsa.  Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Hälsoparadigmet är den nya tidens motbok. 

Mina vänner socionomerna skruvade oroligt på sig, de gillade inte översitteriet i tugget, det var uppenbart. Men inför HÄLSOARGUMENTET måste de ju ändå böja sig. "Det verkar ju lite överdrivet, men det är klart, det är ju inte NYTTIGT att röka". 

Nej. Det är inte NYTTIGT att ha ett så slitsamt jobb som domdära vårdbiträdena har heller, ska vi kanske förbjuda det också? Varför inte införa rullande schema så att "vi" och "dom" kan turas om att sitta på kontor och biståndsbedöma, och vara hemma hos folk och städa? Men nehej. Man är ju liksom lämpad för lite olika saker. Det är naturligt, det också. 

Om rökning måste bekämpas därför att den blivit en arbetarklassmarkör, eller om rökning har blivit en arbetarklassmarkör därför att den ska bekämpas är inte så noga. Men när mötet var slut sade en av mina kollegor halvhögt, trotsigt: "Det kommer ju bara leda till att folk smygröker. På Huddinge sjukhus är det rökförbud, men jissus vad många läkare det är som springer i buskarna runt parkeringarna och blossar". 

Motstånd, motstånd: varsebli, RÖKARE, FETA, SJUKSKRIVNA, SJANOR PERVERSA, KOSTSAMMA FINNS ÖVERALLT. Till och med bland läkare. Solidaritet är freaksens kampenhet.