kallocain

Ingen som inte har prövat kan ana hur avslappnande det är att bo en vecka på strand lagom full av medelålders flator från halva Europa. Första tre dagarna spenderade jag i princip under det gröna lakan som jag spänt upp mellan ett buskage, ett stålrör i en cementklump och en parasollpinne (man hittar så mycket bra om man är sakletare).
På Tredje Dagen, som det står skrivet, orkade jag socialisera, och nu har jag adresser till fölk i London, Brighton, Liverpool, Manchester och Camebridge, som alla sagt att jag gärna får komma och hälsa på. Nåja. Det är ju sånt man säger. Men ändå. Inte illa.
Jag hann också med den perfekta semesterflirten, med den perfekta butchen (som heter Jay, är sjökapten, 6 feet tall, vad kan det bli, nästan 1.90 skulle jag tro?, är ärrad från motorcykelolyckor,  OCH SÅ VIDARE), och det innebar ju onekligen en ny liten utkiksplats i landskapet som är min sexualität.
Inte illa på bara en vecka, alltså. Nu är jag lycklig och avslappnad, och oförmögen att fokusera blicken eller tankarna mer än 30 sekunder i taget.

I övermorgon åker jag till Göteborg, på måndag kommer jobblunken igång igen, så då kanske bloggen vaknar till liv också. Hej så länge!