Boendestödjare vs. boendestödd falsk dikotomi?
ang ditt senaste dagboksinlägg:
myten om "självständighet" och beroende är något som vi pratat mycket om på cripseminariet. Finns det egentligen någon som är oberoende av någon annan, eller är det bara så att de som befinner sig nära normen lyckats naturliggöra och därmed osynliggöra sina beroenden (via kapitalistiska, patriarkala, rasistiska normata osv maktordningar).
Jag jobbar ju exempelvis som boendestödjare, och visst, det kan ju se ut som att de jag jobbar för är ensidigt beroende av mig. Men samtidigt är jag ju ofta beroende av dem/mitt jobb för att över huvuud taget ta mig ur sängen på morgonen, för att inte tala om den ekonomiska biten. (Dessutom: som det ser ut i min lägenhet skulle jag aldrig gå met på att det såg ut hos någon av boendena här. Men det vet inte de, om jag inte berättar det, eller hur?)
Visst, jag säger inte att det är ett symetriskt beroende, men vad beror asymetrin på? Jag tror det beror på de normer och maktordningar jag räknade upp ovan, snarare än någon naturligt inneboende funktion att den ena parten är hjälpt och den andra hjälpare.
Men alltså, jag vet inte. Kanske kan jag tänka såhär därför att jag inte är boendestödd (ännu) utan just boendestödjare? När jag tänkte noga på saken är jag inte bara beroende av mina klienter för den (själv)aktning det innebär att komma upp på morgonen, utan också min självuppfattning som "frisk" och "fungerande". Hm. Det vore intressant att titta på makttransaktioner mellan olika typer av "hjälpare" och "hjälpta" på individnivå.
Hursom, ge mig gärna en käftsmäll i kommentatorsfunktionen, om jag förtjänarn'.
Jag vet inte om jag förstår vad du argumenterar för. Maktförhållandet är en illusion?
"Men samtidigt är jag ju ofta beroende av dem/mitt jobb för att över huvuud taget ta mig ur sängen på morgonen, för att inte tala om den ekonomiska biten."
Om min chef säger till mig att jag har smutsigt hår och måste tvätta det innan jag kommer till jobbet,
kan jag välja att säga upp mig från mitt jobb som vårdare och söka ett annat jobb. Jag kan försöka klättra i hierarkin och få "mer" inflytande över min situation och mitt handlingsutrymme. Om jag säger åt min brukare att tvätta håret innan han åker till jobbet, kan hen inte säga upp sig från sitt behov av boendestöd.
Sen är naturligtvis mina möjligheter att söka andra jobb beroende av mina individuella förutsättningar, som är en produkt av en massa förutsättningar jag inte rår på.
Och oavsett om det är en illusion: om hela världen ser illusionen och inrättar sina liv och beteenden efter den, så existerar den ju?
jag är också boendestödare. tyckte att det stämma vad du har skrivit. fadt det är aldrig någon som pratar så där på jobbet. Så jag gör det inte heller