kallocain

Nittonhundranittiotalet. Snart kommer de ha ljugit i oss att det var snyggt, att alla var club kidz och härligt fria innan intörnät koloialiserats av marknadskrafter och pedofiler och att alla kunda brejka i MC Hammer-byxor och att clean nordisk design erövrade världen.

Men igår bläddrade jag av olika anledningar i IKEA-kataloger och Femina från mitten av nittiotalet. Och jag vill bara påpeka, innan de har lurat oss: NITTIOTALET VAR FRAMFÖRALLT GRÖN-BLÅ-ORANGE-SPRÄCKLIGA SOFFOR, TOKROLIGA GRAFISKA MÖNSTER OCH RUTTEN KVINNOSYN.

Jo faktiskt. Tredje vågens feminism började väl liksom rulla just då av en anledning.

frågade M mig en gång.

Retoriska frågor. När de är som bäst är de små svavelstickor som lyser upp ens menatala återvändsgränder och visar dem för vad de är.

Jag är verkligen hopplöst nostalgiskt lagd, vem vet, jag kanske är HC Andersen i biståndsbedömarförklädnad.

Alltså Den Sista blir det ju alldrig. Men man kan ju hoppas att man åtminstone kan få gå vidare och utkämpa nya krig nån jävla gång. Men det blir väl samma skit i annorlunda låda. Ta det där med rökning tillexempelt.

För någon vecka sedan meddelade enhetschefen oss omsorgssoctanter att BXXXXXa kommun, där jag jobbar har fattat ett beslut om att bli en rökfri arbetsplats. När han sade att "kommunen" hade fattat beslutet menade han alltså inte att det skett en folkomröstning. Jag tror inte ens att rökförbudet klubbats igenom på politikernivå, det var väl någon höjdare i förvaltningen som hade kommit på att det är OHÄLSOSAMT att röka och att det blir DYRT med alla betalda rökpauser.

På ett personligt plan vart jag mycket beklämd, eftersom JAG brukar tänka att "jag röker iallafall inte" när jag är ineffektiv på jobbet. Jag vet inte vad de andra i arbetsgruppen hade för bevekelsegrunder, men ett irriterat mummel spred sig. Jag blev dock inte direkt arg förän chefen försökte skapa good-will för beslutet genom lite gammal god medelklassbonding:

Alltså, det kommer ju främst gälla dem på utförarsidan [vårdbiträden, syrror, hemtjänstchefer dagverksamhetsterapeuter. Läkare också, men det var nog inte dem han tänkte på.] och om det är någon som verkligen vill röka på arbetstid går det bra att betala via lönekuvertet, femton kronor per rökpaus [förskräckta utrop], men då får man inte vara närmre arbetsplatsen än tjugo meter. OM det är någon som VERKLIGEN vill alltså. Slutligen kom han med det tyngsta argumentet:

- Det är väl ändå ändå ingen här som röker?

Och det var det ju inte. Förutom en obetydlig liten vikarie i andra arbetsgruppen. I det rummet förknippades bilden av rökaren plötsligt med bilden av arbetarklass.

- De som vill kommer att erbjudas en sluta-röka-kurs av kommunen. 

Ja men så SNÄLLT DÅ. Syndarna kommer få UTBILDNING i att betrakta sig själva som mindre vetande loosers alternativt slappa sjanor utan självbehärskning alternativt ohyra på samhällskroppen, för, som sagt, TÄNK PÅ VAD EN RÖKARE KOSTAR.  

Mindre vetande, slappa, utan självbehärskning och kostsamma. Såsom arbetarklassen alltid utmålats. Och, som vanligt, rättfärdigas moraliserandet genom kroppen och naturen. Nu med tillägget hälsa.  Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Hälsoparadigmet är den nya tidens motbok. 

Mina vänner socionomerna skruvade oroligt på sig, de gillade inte översitteriet i tugget, det var uppenbart. Men inför HÄLSOARGUMENTET måste de ju ändå böja sig. "Det verkar ju lite överdrivet, men det är klart, det är ju inte NYTTIGT att röka". 

Nej. Det är inte NYTTIGT att ha ett så slitsamt jobb som domdära vårdbiträdena har heller, ska vi kanske förbjuda det också? Varför inte införa rullande schema så att "vi" och "dom" kan turas om att sitta på kontor och biståndsbedöma, och vara hemma hos folk och städa? Men nehej. Man är ju liksom lämpad för lite olika saker. Det är naturligt, det också. 

Om rökning måste bekämpas därför att den blivit en arbetarklassmarkör, eller om rökning har blivit en arbetarklassmarkör därför att den ska bekämpas är inte så noga. Men när mötet var slut sade en av mina kollegor halvhögt, trotsigt: "Det kommer ju bara leda till att folk smygröker. På Huddinge sjukhus är det rökförbud, men jissus vad många läkare det är som springer i buskarna runt parkeringarna och blossar". 

Motstånd, motstånd: varsebli, RÖKARE, FETA, SJUKSKRIVNA, SJANOR PERVERSA, KOSTSAMMA FINNS ÖVERALLT. Till och med bland läkare. Solidaritet är freaksens kampenhet.

Jag må vara bakissentimental och vaken onaturligt tidigt, men ändå: fan vad fint.

När jag kom ut pratades det mycket om heterotjejer som hånglade med varandra för att få killar. Det var bifobi förstås, och det kändes ju inte så härligt för mig. Jag vet inte om det är så konstruktivt, men jag vill vidareförmedla bifobin genom att ÄNDA BARA BERÄTTA att på den här festen det killarna som kramas och hånglar med varandra för att få tjejer. Alltså, feminina, heterosexuella tjejer. Jävla teasers. Heterokillarna alltså. Ja, ni fattar.

Det här är verkligen inte okej. Jag menar om man arbetar HELTID ska man väl ändå ha en liten fru eller hemhjälp som fixar med livets nödtorft? Eller hentjänst, dåra.

minnas att det finns ANDRA VÄRDEN I LIVET än ett roligt jobb. Men faktum kvarstår. Istället för drömjobb; fortsatta studier på institutionen från helvetet. Fortsatt fattigdomsmissär. Och ANDRA VÄRDEN hotar inte direkt att översvämma mig. Knulla, någon?

takka runt mellan altanen, hängmattan och den nyfunna boxen med Almodóvarfilmer. Nu sitter jag på altanen igen, luktar på havet, tittar på den ljusmörka himlen och slöbloggar lite. Inte blir jag bakis heller. Tacketack, som gumman sa.

till fördjupning. Det var många frågor om identitet och karriärsfeminism kontra det feministiska Martyrskapet som lämnades hängande i luften, och jag önskar att vi hade haft två veckor snarare än två timmar. När blir Mohanty gästprofessor på SU?

Igår var jag, (och ganska många andra, kön utanför påminde på flera sätt om svunna Slick-tider) på Kägelbanan och lyssnade på Chandra Mohanty. Hon var helt fantastisk men vissa saker hon sade var problematiska och framförallt längtade jag efter tid

någon hänsyn till det längre. Ni får stå ut med att punchlajnen kommer först eller att rubriken inte är rubrik utan bara fet text. Rubriken får nämligen vara lika lång som själva inlägget TYDLIGEN. Håll till godo!

Det kan ha varit därför, men det troligaste är att hn helt enkelt aldrig blivit riden utan sadel förut. När jag väl lyckats övertala'n att direktkontakt med ryttare är ofarligt hade han riktigt roligt. Själv har jag dm-långa vätskande skavsår i röven.

Sista ridlektionen för terminen, och jag bestämde mig för att rida min dressyrhäst Svarte Petter barbacka på skoj. Hm. Hn har många förtjänster, men hns rakbladsrygg är inte en av dem. Hästsen vägrade först röra sig i pur förvåning över dumheterna.

ger mig mycket betalt men lite att göra. Ännu så länge. Dessutom har de där lesbianerna som jobbade här förra året fått kurajsan spärrat. Blogga däremot går bra, så hur allt detta sammantaget påverkar prognosen för uppdatering får ni räkna ut själva.

***

Vidare efterforskningar visar att jag kan logga in, kolla klubbar och dagböcker, men inte kolla meddelanden eller göra något som innebär att jag skriver själv. Jag är dömd att bli en dryg jävel, alt. stalker. Välj själva.

På måndag börjar jag min tjänstemannabana. Klädkoden är casual men någorlunda proper måste jag vara. Har ingen aning om vad jag ska ha för kläder i sommar överhuvud taget, men om man bara funderar ut skorna brukar det mesta lösa sig. Jag har funderat och funderat, men lyckas inte. Kanske ni, kära vänner kan hjälpa till? Dessa är faktorerna att ta hänsyn till.

1 Jag är trött på vita fötter,
2 men är rädd för att lukta fotsvett.
3Jag är ganska flatig,
4inte direkt den som målar tånaglarna
5 så jag kommer inte undan med öppna sandaler bara på feminitet. 
6samtidigt vill jag kunna vara kräjzy och ha klänning någon gång ibland. 
7 Budgeten är begränsad, ett par normaldyra eller två par extrembilliga är det som gäller.

Det där med tånaglarna och femininiteten kan nog omförhandlas. Hursom, jag behöver hjälp!

Man tittar på barndomsplågan Mary Poppins och konstaterar att om manliga dansare var förknippat med homoestetik tiden så kan iallafall inte jag koderna. "Bert" ger mig inga vibbar. Sedan rullar eftertexterna. Bert spelades av DICK van DYKE! Jojo. Vassegoda.

Äh, jag försökte bara dölja hur banal jag är bakom lite låtsasbitterhet. Jag längtar inte bort, utan till. Att kunna gå ut naken på morgonen, och bara behöva höra humlor och måsar. Att ha råd med häst på en vanlig lön. Att kunna gå över till någon och dricka kaffe utan att planera två veckor i förväg. Någon sorts familj vore trevligt också, förstås, men suffixet kärn- lade jag till bara för att vara lite polemisk.

Jag ville blogga om anledningar till att bo på landet, men så kom jag på att jag inte vet ett skit om nackdelarna. Inte så trovärdigt. Men det kan konstateras att jag är jävligt trött på buller, trångboddhet och att leva utan djur. Och så vidare.

verkar överleva, och jag fattade först i KS anhörigrum att det hade jag inte trott. Lättnad. Nu vet jag vad jag hoppas på också: ett minimum av hjärnskador.
Nå, jag tyckte att jag måste rapportera i glada stunder när jag fläkt ut mig i de andra.