Eh, okej, så farligt var det inte.
När jag tänkte noga på saken kände jag igen den där ångesten. Det var ju så jag nästan alltid mådde förut när jag inte åt mat, men hetsåt kakor, typ varannan dag. Och ja, när jag tänkte riktigt, rikiktigt noga på saken, var det inte lite så att jag bara åt en halv pizza och några kakor i förrgår? Och att ångesten igår möjligen kunde ha något med det att göra?
Alltså, jag hatar att behöva säga det här, men om man bara äter, sover, motionerar och kanske runkar lite, så mår man i allmänhet bra. Men jag vet, jag vet, sedan är det ju frågan om att må tillräckligt bra för att ta sig dit. Jag är så himla tacksam för att ångesten har blivit ett undantagstillstånd, som jag har lyxen att kunna moralisera kring. Hm.
JAG DÖR, JAG ÄR SÅ KLANTIG, JAG FÖRTJÄNAR INTE ATT LEVA, JAG VILL DRA NÅGOT GAMMALT ÖVER MIG.
Jag klantar till det på jobbet en första gång och biter ihop. Jag klantar till det en andra gång och självhatet får fritt spelrum. Ångest ångest, blockering. Och resultatet blir förstås ännu mer klant. Jag måste göra något åt det här.
Jag är tillbaka, men jag har inte landat
Ingen som inte har prövat kan ana hur avslappnande det är att bo en vecka på strand lagom full av medelålders flator från halva Europa. Första tre dagarna spenderade jag i princip under det gröna lakan som jag spänt upp mellan ett buskage, ett stålrör i en cementklump och en parasollpinne (man hittar så mycket bra om man är sakletare).
På Tredje Dagen, som det står skrivet, orkade jag socialisera, och nu har jag adresser till fölk i London, Brighton, Liverpool, Manchester och Camebridge, som alla sagt att jag gärna får komma och hälsa på. Nåja. Det är ju sånt man säger. Men ändå. Inte illa.
Jag hann också med den perfekta semesterflirten, med den perfekta butchen (som heter Jay, är sjökapten, 6 feet tall, vad kan det bli, nästan 1.90 skulle jag tro?, är ärrad från motorcykelolyckor, OCH SÅ VIDARE), och det innebar ju onekligen en ny liten utkiksplats i landskapet som är min sexualität.
Inte illa på bara en vecka, alltså. Nu är jag lycklig och avslappnad, och oförmögen att fokusera blicken eller tankarna mer än 30 sekunder i taget.
I övermorgon åker jag till Göteborg, på måndag kommer jobblunken igång igen, så då kanske bloggen vaknar till liv också. Hej så länge!
Du vet vad jag heter - men kalla mig naturbarn
Här är den läsbiska nakenstrand där jag ska strosa runt, näck och härlig som den wom(b)man jag är, om, sådär tre dagar. Hoppas att det inte börjar brinna när jag ligger och sover ensam i mitt tält. (Ensam! I mitt tält! Jag känner hur adrenalinet börjar tränga sig fram i mina igentrökade vener.)
FÖR, inte ÖVER
Detsamma gäller naturligtivis inte under (jmf att vara under press). På pendeltåget morse hörde jag dock den grövsta anglocismen ever (sic!): Det kan jag gå under ed på.
Skärpning, för fan!
OOOOÄÄÄÄHÄHÄHÄÄIIYYJAAA!
Som blogginlägg betraktat är det här fullkomligt värdelöst, men NÅGONSTANS måste jag ju få skrika ut min lättnad över att jag ÄNTLIGEN är klar med en utredning som jag ALDRIG trodde jag skulle slutföra, och som legat som en propp för mitt övriga arbete.
För att belöna mig satte jag på P3, men det hade jag föga för, det är hösttermin och Patriarkatet har fLyttat in där igen. (Pontus Gårdinger alltså). Fy fan. Kan de inte flytta HONOM, till P4 åtminstone?
För första gången på vad som känns som flera veckor har jag sovit längre än till 07.30.
Igår, när vi satt och frös under filt och tittade ut över havet tänkte jag något smart om att jag alltid trott att man måste älska sig själv innan man kan lita på att man älskas av andra, men att det nog kan vara tvärtom också. Att man kan börja med att öva på tilliten, något sånt. Men nu har jag naturligtvis glömt hur jag tänkte.
Fina helgen får fortsätta en dag till, för jag tog det goda beslutet att ta ledigt idag, och sedan var jag smart nog att åka till klippan, och här skiner sola och glittrar i vågera och en trappa upp hör jag hur de gör kaffe åt mig.
Så här härlig är jag med mina kollegor när jag fått ett vik.
1. Jag kommer att kanske att kunna byta boende. Jag är fruktansvärt trött på att gå omkring som djur i bur på 21 kvadrat. Med en heltidslön kommer jag kanske kunna byta till mig en lägenhet på 35 eller liknande palatsstorlek!
Kort sagt: HURRA!
Självklart är ovanstående en tämligen förskönad version av sanningen. Mitt vik innebär nämligen också
5. Trygghet och fasta rutiner när jag ska börja trappa ner mina antidepp i oktober.
6. Att jag kanske kommer att kunna komplettera mitt förråd av hela byxor med 100% (Dvs komma upp i existensminimum tre par. Hur jag idag kan ha 1.5 hela par får ni klura på själva)
7. Att jag kan skita i de svarta hålen till förmån för Californien i vinter, där en av mina närmsta vänner pluggar.
8. Att jag kommer kunna träna skitbilligt på jobbet.
9. Att jag kommer ha råd att fortsätta rida (BÄST!)
10. Att jag istället för obetald praktik i höst kommer lära mig skitmycket och uppgradera mitt CV med sju månaders betalt arbete. På samma typ av arbetsplats som jag hade kunnat praktisera på.
11. Att jag kommer kunna söka en cräjzy praktik sedan, typ utomlands eller på FOU eller så, eftersom jag ju kommer kunna det obligatoriska handläggarjobbet hjälpligt.
Kort sagt: jag slipper vara så förbannat fattig, vilket i sin tur innebär vuxenhet och värdighet.
Det enda jag sörjer lite lite är min c-uppsats i genusvetenskap, som jag hade tänkt skriva i höst. Men den kan vänta.
***
Mer hurrarop:
Jag ska få hoppa in på LSS-sidan också! Mer komplicerad lagstiftning, handläggning av ärenden som rör människor med livet framför sig. Tjoho! Nu ska jag bara tjata mig till att få gå på vårdplaneringar (=slåss med landstinget) också, så kommer min erfarenhet härifrån vara fullständig!
My mother used to say/'you're the boy that can enjoy invisibility'
Jag läser sedlighetens rotelarkiv och gråter ibland små tårar för att hen skriver så vackert. Nu är jag inne på October 2005, och ja, tiden går så jävla fort och allting förändras men allting förblir detsamma, m.fl. klyschor.
Ahahaahahaheähähubuhu
Litania
*MÅSTE alla feministiska litteratöser skriva fragmenterat? Eller finns det en massa författare där ute som inte kallas feministiska därför att de skriver sammanhängande prosa? Jag tycker vi lägger ner det där med ecriture feminine eller vad det heter: att påstå att begriplig text per definition är patriarkal är ungefär lika inkluderande som att påstå att riktiga feminister inte gillar penetration. Basta!
*Mensvärk på illamåendenivå TVÅ DAGAR I RAD! Någon måtta får det väl ändå vara?
*Eftersom min chef är på semester denna vecka ut, kommer jag inte få veta förän i slutet av nästa vecka, huruvida mitt vik kan förlängas till i höst. Mitt nuvarande går ut den 17/8. Nästa vecka alltså. Helloo, lite framförhållning tack!
*Min chefs chef kan tydligen inte förmå sig att fatta beslut över min chefs huvud. Liksom, face it chefens chef, du ÄR över hans huvud! (Obs! Ordlek)
*Antal inlägg närmar sig obönhörligt antal kommentarer.
Jag har aldrig förr haft så många läsare här. Nu är vi över 20-sträcket nästan varje dag. (Ja, vi, jag är naturligtvis min egen flitigaste läsare.) Härligt. Men av någon märklig anledning verkar det resultera i ett sjunkande antal kommentarer. Asså, man bloggar därför att man har ett stort uppmärksamhetsbehov. Uppmärksamma mig med en liten kommentar någon gång, dåra! Ni kanske förlänger mitt narcisstiska sjukdomstillstånd, men ni gör mig glad!
* Det finns ingen romance i mitt liv. Alls. Och känner jag mitt ¨årstidsbundna själv rätt kommer det inte heller infinna sig någon förän i januari - februari. Jo, det är säkert! Såhär är det jämt:
Ny kärlek/nya långvariga ligg: Januari/februari
Dumpa/bli dumpad: April - maj
Sommar och höst: Stillestånd oavsett tillstånd.
Detta gäller både korta och längre relationer. Klarar jag att hänga ihop med någon över midsommar är det alltså grönt till året efter. Är jag OR eller RA, eller, som vi normisar brukar säga, singel, har jag det alltid jävligt busy efter nyår, och inget roligt de sista 3/4-delarna av året. Det är långt till nyår. Ynk ynk!
*Jag läser skitbra böcker - och förlägger dem. Hela tiden. Just nu undrar jag var den där bruna boken om mystiska mord i munkkloster under 1600-talet har tagit vägen.
* Jag kan aldrig komma ihåg boktitlar. Eller namn på författare. Eller artister. Eller några namn över huvudtaget. För att inte tala om ansikten.
*Jag kan inte avstava överhuvud taget. Överhuvudtaget? Över huvud taget? Särskriv mer, det säger jag bara! Eller skriv ihop allt. Jag orkar inte med alla undantag.
*Men vafan! Nu kommer jag inte på något mer! Gnäll!
Felsyftningstrollet är i farten igen
*Idag sköter NN sina inköp med hjälp av rollator, vilket ibland kan leda till att han handlar lite för mycket. (Alltså, fast det var inte rollatorns fel.)
*...opererades NN för en tumör i tarmen på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Operationen gick emellertid bra... (Nej, jag var inte ute efter att dissa Huddinge sjukhus)
Mammas lilla korståg för kroppsligheten
Men det Mammas lilla gjorde var inte lite roligt. Det var helt fantastiskt. Jag har länge varit imponerad av hennes sätt att föra ut den kroppsligheten i offentligheten.Bilder på flytbajs, julkort målade med mensblod, sådana saker. Som några kollegor självmant kommenterade idag, det finns inget mer tabubelagt än kroppslighet nuförti'n. Jag har ingen aning om Mammas lilla synliggör kroppslighet i Politiskt, Konstnärligt syfte eller om hn bara har det naturligt. Men jag skiter i vilket.
När House of authentic fleshs lilla Momma gjorde entré i en bikiniöverdel av biffar, ett harnesk utsmyckad med en mycket noggrant utkarvad kotlett-fitta, baconsmycken med mera, var det tamejfan det enda på den där tillrättalagda tillställningen som ifrågasatte något av medelklassig kulturelitism hette.
DET VAR KONST!
DET VAR POLITISKT!
FOLK VERKADE INTE FATTA NÅGONTING!
När hon drämde slaktaryxan i ett bord så att juryn fick lite champagne över sig klagade Dominica (eller vem det nu var) och sade att det vart minuspoäng. KOM IGEN. TÅL LITE SMUTS, TÅL LITE FITTA, TÅL LITE AVSTEG FRÅN PROGRAMMET, TÅL LITE FLESH!
Men nehe. Så är det att ligga i framkant. Färre ryggdunkningar än till oss som håller oss i mittfåran. Men det ska jag säga, vore jag meccenatrik vet jag var mina pengar skulle gå. Fat is a state of mind, har vi redan konstaterat, nu kan vi tillägga: flesh is a state of autencity. Jag menar, kan jag tillägga. Hur Mammas lilla tankar ser ut om det dära har jag ingen aning om.
Edit: 'kejra, om man tittar på bogdjavlar.se så verkar det faktiskt som att någon har fattat något. Men det kändes liksom inte så där och då.
En av LGBTQ-Stockholms mest aktiva aktivist har avlidit.
Jag vet inte mycket mer än så här, och att hennes närmaste anhöriga är underrättade. De bad mig sprida informationen vidare.
Och att jag är tom i huvudet och i magen, det är väl det som kallas chock.
You gave gay people a bad name
Det bästa ur Mammas nya kille
Och jag som ska after work-öla ikväll. Typiskt.
I've been killing time with sword
men nu går den så fort så fort. Snart är halva mitt vikariat över. Det är inte klokt.
Jag vill jobba i höst också. Tips emottages med tacksamhet, kära vänner, bekanta och obekanta.
Felsyftningstrollet
Hela listan över
BRA OCH DÅLIGA
FASADFÄRGER
som inte skyddar mot mögel.
Hihi.
Tyvär är jag ganska duktig på att mata det där trollet själv, har jag märkt. Särskilt när jag skriver socialutredningar. Märker jag det alltså. Och det ingår sannerligen inte i min självbild. Att jag har lite svårt för att stava är en gammal sanning, men syftningsfel? Det går bara utför. Med självbilden menar jag.
Det här var egentligen en kommentar
till det här inlägget av Sedlighetsroteln, som började gråta över att Glen Hysén ska invigningstala i under pride. Men tydligen kan jag inte publicera kommentarer på blogspot och JAG MÅSTE JU FÅ KOMMUNICERA MIG. Det är en rättighet som vi håller högt 2007.
Själv skrattade jag hysteriskt i en kvart. Min sexuella läggning har inte spelat ut sin roll, den har faktiskt aldrig haft något med Glen Hysén att göra. Myten om att Pride behöver mer media smittar tydligen som pesten inom organisationen, det är bara att bita ihop och acceptera att queerfeminismen är en plump i marginalen under homofestivalen. Och ärligt talat, vore det inte lite oroande om det vore annorlunda? För queerfeminismen, menar jag.
Rolig felskrivning
Här kommer uppdraget på beslutet som jag meddealade om förra veckan.
skrev jag till en av mina hemtjänstgrupper nyss.
Så är det här i hooden. Vi är inte biståndsbedömare, vi är hemtjänstdealare.
Eh.. Alltså... Det är inte det att jag försöker göra mig lustig på genom att apellera till rasistiska föreställningar om förortsbor. Som ni märker LIERAR jag mig ju med dem. Föreställningarna alltså. Eller nej, jag menar... Äh. Jag tyckde det var en ganska rolig felskrivning helt enkelt. Och VAD GÖR MAN INTE för att liva upp en måndagmorgon? Kurajsarn är så jävulskt tråkig nu i semestertider.