Oväntat väntat
De senaste dagarna har jag
1 Hämtat manus till liten roll jag kanske ska göra i B-film (plockad på t-banan för att spela, LESBISK POLIS kan tänka. Hahahaahhaha...)
2 Varit ännu mer arg på mitt jobb och kommit på hur jag ska plocka medelklasspoäng på det. En jävligt bra idé, faktiskt.
3 Varit på något jag nog skulle betrakta som en dejt, med en person som jag hobbyspanat på i några månader.
Samt, naturligtvis, jobbat jobbat jobbat. 12 timmar idag. Det är nog jobbandet, men jag känner liksom ändå inte att det händer något, direkt. Eller så har jag bara vuxit ifrån den där förmågan att arbeta upp mig till eufori över Det Oväntade. Och det vore ju ganska bra.
Inte euforisk, men väldigt glad över min idé.
Man är inte tjugo längre.
Freimiansk felsjunging, del 1
Glöm det där med drömtydning, jag behöver någon som tyder mina felsjungningar. Eller nä, det behövs inte, för de är ofta så pinsamt uppenbara.
I vintras: If I fall in love, don't be shy, just let me know.
För ett par månader sedan: Vem är du, vem är jag, ska vi lösa korsord?
I förrgår: Vem är du, vem är jag, ska vi bygga korthus?
Håhåjaja.
Jag kan garantera att det kommer att komma fler, men jag kan inte garantera att de kommer upp på bloggen. Intresseklubben antecknar.
Skammen, amen.
Det är skillnad på folk och folk och det är skammen som gör den. Skillnaden alltså.
Tystnadsplikten förbjuder mig att säga mer, men idag är jag ledsen.
(Och jag som trodde att mitt förhärdade vårdbiträdeshjärta inte lät sig röras längre.)
Tystnadsplikten förbjuder mig att säga mer, men idag är jag ledsen.
(Och jag som trodde att mitt förhärdade vårdbiträdeshjärta inte lät sig röras längre.)
Larsa
Vi snacka skit om alla
vi kunde klandra
för att komma på
att vi bara hade varandra
Igår när jag låg och var dödens döende svan av samlad överskottströtthet var radion på, jag orkade inte stänga av. Trots att det var p3 live med Lars Winnerbäck. Jag har lite svårt för honom. Trodde jag, men sedan kom det en låt jag kände igen, och så mindes jag hur det var när jag var nittonårig mjölkpiga på Island. Där fick man inga intryck till skänks, så dem man hade vårdade man ömt. Jag hade bland annat en skiva med Lars Winnerbäck och sju månader på mig att fylla texterna med innehåll. Kom ihåg hur jag tänkte då, för fem år sedan, och vart lite nostalgisk. Det är då fan att det ska kunna hända så mycket utan att något ändras.
Och jag tänkte att de där raderna sammanfattar ganska bra varför jag är misstänksam mot parighet. Men det är klart, den sammanfattningen får ni ingen tillgång till nu, för det krävs utgrävningar av sju månaders ensamt tänk.
Nåja.
***
Eller egentligen ville jag nog säga något om hur jag genomskådat den där tekniken för att skapa samhörighet, men ändå inte alltid kan lägga av att använda den. Den är som en drog.
***
Nä, jag ville säga att jag BEHÄRSKAR DEN TILL FULLÄNDNING, och att jag VET precis hur jg skulle kunna snärja dig och dig och dig med den, men att jag inte gör det, för jag är så GOD. Och SJÄLVUPPOFFRANDE. Så det så.
vi kunde klandra
för att komma på
att vi bara hade varandra
Igår när jag låg och var dödens döende svan av samlad överskottströtthet var radion på, jag orkade inte stänga av. Trots att det var p3 live med Lars Winnerbäck. Jag har lite svårt för honom. Trodde jag, men sedan kom det en låt jag kände igen, och så mindes jag hur det var när jag var nittonårig mjölkpiga på Island. Där fick man inga intryck till skänks, så dem man hade vårdade man ömt. Jag hade bland annat en skiva med Lars Winnerbäck och sju månader på mig att fylla texterna med innehåll. Kom ihåg hur jag tänkte då, för fem år sedan, och vart lite nostalgisk. Det är då fan att det ska kunna hända så mycket utan att något ändras.
Och jag tänkte att de där raderna sammanfattar ganska bra varför jag är misstänksam mot parighet. Men det är klart, den sammanfattningen får ni ingen tillgång till nu, för det krävs utgrävningar av sju månaders ensamt tänk.
Nåja.
***
Eller egentligen ville jag nog säga något om hur jag genomskådat den där tekniken för att skapa samhörighet, men ändå inte alltid kan lägga av att använda den. Den är som en drog.
***
Nä, jag ville säga att jag BEHÄRSKAR DEN TILL FULLÄNDNING, och att jag VET precis hur jg skulle kunna snärja dig och dig och dig med den, men att jag inte gör det, för jag är så GOD. Och SJÄLVUPPOFFRANDE. Så det så.
Man roar sig.
Uttråkad, uttråkad, urtorkad med tråktrasa till urtorkans gräns. Snart måste det väl ändå hända något men så är farligt att tänka, tre tvi och ta i trä som faller ihop i dammhögar högre än... Och där under finns inget isberg, men det är toppen som urholkar benen, när det borde vara kroppen som uttolkar stenen, men av den blir det grus, grus grus grusade förstoppningar och man gräver i alla sina öppningar, förhoppningen är
att där ska finnas något att dra fram i ljuset, men inget spricker fram, inte ens lite blod i allt damm, lamm samm aldrig mer.
(Offerlamm, och där fick vi in Den Kristna Symboliken, men det var verkligen att ta i för allt är bara tråkigt, det var inte mer än så. Jag ville säga. Inget särskillt alltså.
Lite fotsvett. )
att där ska finnas något att dra fram i ljuset, men inget spricker fram, inte ens lite blod i allt damm, lamm samm aldrig mer.
(Offerlamm, och där fick vi in Den Kristna Symboliken, men det var verkligen att ta i för allt är bara tråkigt, det var inte mer än så. Jag ville säga. Inget särskillt alltså.
Lite fotsvett. )
DARRA GUBBAR
oavsett kön, som har ansvar för att min arbetssituation är som den är, för nu är jag JÄVLIGT FÖRBANNAD.
Det var allt jag hann säga idag.
Det var allt jag hann säga idag.
He. He.
"Skojigt" är ett skojigt, men en smula ansträngt ord. Tänk Viveca Andebratt* som fått en klick grädde på näsan av barnbarnet.. Hon tycker det är skojigt, även om det är tillkämpat. Det är ju ett Ögonblick Att Minnas.
Och som det stackars barnbarnet kommer att få dras med de skojiga anekdoterna.
* P3-referens.
Och som det stackars barnbarnet kommer att få dras med de skojiga anekdoterna.
* P3-referens.
Pumpsen
och jag har ett stormigt förhållande. När pumpsen är snälla mot mina fötter, går jag och sätter på mig vårdtofflorna. Och får skavsår. "Skyll dig själv" säger pumpsen och plågar mig lite extra. Jag har bara snubblat en gång, men då höll det på att gå riktigt illa. För pumpsen. Som straff har de börjat knirka på ett oroväckande sätt. När jag tog en titt på klacken visade det sig att plasten som ska sitta där har avlägsnat sig. Nu ska jag bjuda dem på en omklackning. Så de får vila upp sig. Hoppas de blir glada på mig igen då. Då kanske alla kan bli glada.
Happy, happy joy.
Happy, happy joy.
Det är lite olika
Kusinerna tittar på en film som heter Den gröna milen. Den innehåller ett stycke neger som är onormalt storväxt, har onormal kontakt med världsaltet och dreglar onormalt mycket. Tänk odjuret i Disneyversionen av "Skönheten och odjuret".
Negern är oskyldigt dömd till döden. I fängelset finns en massa vakter. De är vita och normalstora. De är väldigt normala på alla sätt, faktiskt. De är ju vita. Fast en är ond. Han blir utstött ur den vita gemenskapen. Han hamnar på mentalsjukhus.
Filmen igenom kallar negern huvudrollsvitingen för "boss" och fäster sina trofasta negerögon på honom så fort han får tillfälle. Nästan lite bögigt, kunde man ha tänkt om negern hade varit en liten asiat och inte en neger. Nu blir det mer hundlikt. Beast-referensen igen.
Huvudrollsvitingen är lite rädd för att han ska komma till helvetet, eftersom han vet att negern är oskyldigt dömd, men ändå inte försöker förhindra dödsstraffet. Vitingen är god och vill göra Det Rätta. Negern tröstar och befriar från skuld: han vill själv dö. Tur. Offret som måste göras och så vidare.
Att Den gröna milen bygger på rasistiska föreställningar är självklart. En sanning som liksom inte kan ifrågasättas. Ändå gör mna kusiner det när jag inte kan hålla tillbaks mina raljerande kommentarer. Och jag undrar för mig själv hur många av de där suckarna som kom ur mitt antirasistiska hjärta, och hur många som kom sig av att jag ville markera mina akademiska poäng. "Rasistiska föreställningar", ja ni hör ju själva.
Äh, nu ska jag sluta slå mig med tjäjpiskan. Jag vet ju att jag har rätt, och det är ju min UPPGIFT att gå ut och frälsa allt folk. Kan ju lika gärna börja med kusinerna. Om inte annat kan jag kanske förmedla lite medelklasstänk, och det kan kanske vara dem till nytta någon gång.
Det är lite olika.
Negern är oskyldigt dömd till döden. I fängelset finns en massa vakter. De är vita och normalstora. De är väldigt normala på alla sätt, faktiskt. De är ju vita. Fast en är ond. Han blir utstött ur den vita gemenskapen. Han hamnar på mentalsjukhus.
Filmen igenom kallar negern huvudrollsvitingen för "boss" och fäster sina trofasta negerögon på honom så fort han får tillfälle. Nästan lite bögigt, kunde man ha tänkt om negern hade varit en liten asiat och inte en neger. Nu blir det mer hundlikt. Beast-referensen igen.
Huvudrollsvitingen är lite rädd för att han ska komma till helvetet, eftersom han vet att negern är oskyldigt dömd, men ändå inte försöker förhindra dödsstraffet. Vitingen är god och vill göra Det Rätta. Negern tröstar och befriar från skuld: han vill själv dö. Tur. Offret som måste göras och så vidare.
Att Den gröna milen bygger på rasistiska föreställningar är självklart. En sanning som liksom inte kan ifrågasättas. Ändå gör mna kusiner det när jag inte kan hålla tillbaks mina raljerande kommentarer. Och jag undrar för mig själv hur många av de där suckarna som kom ur mitt antirasistiska hjärta, och hur många som kom sig av att jag ville markera mina akademiska poäng. "Rasistiska föreställningar", ja ni hör ju själva.
Äh, nu ska jag sluta slå mig med tjäjpiskan. Jag vet ju att jag har rätt, och det är ju min UPPGIFT att gå ut och frälsa allt folk. Kan ju lika gärna börja med kusinerna. Om inte annat kan jag kanske förmedla lite medelklasstänk, och det kan kanske vara dem till nytta någon gång.
Det är lite olika.
Tala Ut II
Glöm den där inställsamma skiten jag skrev förut, om att ut-talande ska vara en meningsskapande process. Ibland är det helt enkelt nödvändigt att markera integritet för att... ja för att det är nödvändigt helt enkelt. Jag orkar inte motivera mig mer.
Motiv: att slippa ligga på sin säng och ha ångest.
Visst, det är svårt att se skillnaden mellan nödvänig integritetsmarkering och onödigt statusspel. Kanske finns den inte ens. Vem har påstått att det ska vara lätt? Den här dagen var nära att gå åt helvete bara därför att jag inte kan växa upp och tala ut med min farmor, eller för att hon inte kan vara nykter när jag vill säga åt henne att sluta ösa sin ångest på mig eller.. ja, skulden är inte skiftad. Men därför att en meningsskapande process inte kändes möjlig, så då höll jag käften. Det var dumt. Det hade varit bättre att säga ifrån utan att tänka på orsak och verkan.
Händ händ händ, det är bättre att det händer något än att man ligger i sängen och samlar slam. Dödläget hade kunnat brytas om jag hade sagt ifrån. Oavsett vilket, jag hade möjligen mått bättre. Det är motiv nog.
Att det är bra att prata ut är en Sanning som jag Alltid Trott På. Gammal hävd är ett dåligt argument, men jag tar till det i brist på bättre. Det är väl det att jag vill slippa argumentera för min rätt att ta upp plats i andra människors tillvaro. Jag vill slippa motivera mig.
Motiv: att slippa ligga på sin säng och ha ångest.
Visst, det är svårt att se skillnaden mellan nödvänig integritetsmarkering och onödigt statusspel. Kanske finns den inte ens. Vem har påstått att det ska vara lätt? Den här dagen var nära att gå åt helvete bara därför att jag inte kan växa upp och tala ut med min farmor, eller för att hon inte kan vara nykter när jag vill säga åt henne att sluta ösa sin ångest på mig eller.. ja, skulden är inte skiftad. Men därför att en meningsskapande process inte kändes möjlig, så då höll jag käften. Det var dumt. Det hade varit bättre att säga ifrån utan att tänka på orsak och verkan.
Händ händ händ, det är bättre att det händer något än att man ligger i sängen och samlar slam. Dödläget hade kunnat brytas om jag hade sagt ifrån. Oavsett vilket, jag hade möjligen mått bättre. Det är motiv nog.
Att det är bra att prata ut är en Sanning som jag Alltid Trott På. Gammal hävd är ett dåligt argument, men jag tar till det i brist på bättre. Det är väl det att jag vill slippa argumentera för min rätt att ta upp plats i andra människors tillvaro. Jag vill slippa motivera mig.
I övrigt
är det skrapa utemöbler i skuggan och transkribera i solen, och jag har det oförskämt bra. Det finns en hund som älskar mig och en long lost kusin som är så jävla bra. På tisdag börjar jag jobba, men fram tills dess är jag här och har sommarlov.
Och mobilen är avstängd, det är skönt men lite jobbigt också. Lappsjuk, men på ett bra sätt.
Och mobilen är avstängd, det är skönt men lite jobbigt också. Lappsjuk, men på ett bra sätt.
Ett begrepp skall övergås - Det fria valet
Jag menar liksom inte att skylla på min farmor. Defenitivt inte enbart i alla fall, för många bäckar små. Kanske inte alls. Säkert är det inte konstruktivt. Men vafan.
Frågan om hur jag ska förhålla mig till tanken på det fria valet respektive livets givna förutsättningar kommer vara ett litet tema för en lång tid framöver. Det känner jag i analystarmen.
Frågan om hur jag ska förhålla mig till tanken på det fria valet respektive livets givna förutsättningar kommer vara ett litet tema för en lång tid framöver. Det känner jag i analystarmen.
Hej matneuros I
Farmor: (Till mig och farfar)1 Har ni inte ätit upp räkorna2 när jag ringer från affärn3 imorgon åker ni på fisksoppa.
Jag: Ja, det låter ju gott
Farmor: men om ni äter upp den kan vi grilla eller så4.
1 Sedan min pappa gick bort -94 har jag bott hos farmor och farfar när jag hälsar på ett tjog av mina släktingar, som bor på Singö.
2 I kylen står resterna av gårdagens räkmackor, som MÅSTE ätas upp senast idag, det började det hetsas om redan igår.
3 Två av farmors barn har en ICA-affär. Där jobbar min farmor tills hon stupar varje dag. Rätt ner i vinglaset stupar hon. Igår orkade hon inte äta en räka ens. Det vart rester. Rester är ångest för min farmor. När hon var fem år var hon inlagd på sjukhus för undernäring.
4 Morot-och-piska metoden kan vara ett effektivt sätt att få folk att äta. Att få folk att äta upp rester kan vara en effektiv ångestdämpare. Eller, som i det här fallet, ångestöverförare. Nu har jag en liten ångestklump i magen.
Jag: Ja, det låter ju gott
Farmor: men om ni äter upp den kan vi grilla eller så4.
1 Sedan min pappa gick bort -94 har jag bott hos farmor och farfar när jag hälsar på ett tjog av mina släktingar, som bor på Singö.
2 I kylen står resterna av gårdagens räkmackor, som MÅSTE ätas upp senast idag, det började det hetsas om redan igår.
3 Två av farmors barn har en ICA-affär. Där jobbar min farmor tills hon stupar varje dag. Rätt ner i vinglaset stupar hon. Igår orkade hon inte äta en räka ens. Det vart rester. Rester är ångest för min farmor. När hon var fem år var hon inlagd på sjukhus för undernäring.
4 Morot-och-piska metoden kan vara ett effektivt sätt att få folk att äta. Att få folk att äta upp rester kan vara en effektiv ångestdämpare. Eller, som i det här fallet, ångestöverförare. Nu har jag en liten ångestklump i magen.
Stereo-bekräftande
De senaste dagarna har jag flera gånger haft anledning att tänka, att något rätt måste jag göra, som lyckats omge mig med så många bekräftande och fina människor.
Och det var ju fint och bekräftande tänkt både om mig och om er.
Och det var ju fint och bekräftande tänkt både om mig och om er.
Citat Kai
Sociala sammanhang är alltid så komplicerade. Så då är det är ju jättekonstigt att dessutom föra in alkohol.
Trasa
Idag har jag varit på SCÄ:s öppna hus med Scapa.
Det var jättebra men fan så jobbigt. Jag är [valfri metafor för livrädd] men lite hoppfull också.
Nu ska jag jobba på självrespekten genom att, faktiskt, jobba.
Har nog varit mer nervös för det där än jag trott. Se gårdagens bloggfrekvens.
Det var jättebra men fan så jobbigt. Jag är [valfri metafor för livrädd] men lite hoppfull också.
Nu ska jag jobba på självrespekten genom att, faktiskt, jobba.
Har nog varit mer nervös för det där än jag trott. Se gårdagens bloggfrekvens.
Ögonen blöder
och huden får cancer och rumpan värker. Så går det när man tar igen en hel veckas bloggande på samma dag, samtidigt som man försöker göra annat.
Håll till godo, håll till godo, nu blir det stiltje igen.
Under tiden kan ni hjälpa mig med 118 118-mysteriet, tycker jag.
Glöm Storebror, det är Eniro som ser oss. Brr!
Håll till godo, håll till godo, nu blir det stiltje igen.
Under tiden kan ni hjälpa mig med 118 118-mysteriet, tycker jag.
Glöm Storebror, det är Eniro som ser oss. Brr!
Ett begrepp har övergåtts III - Tala Ut.
Man bloggar för skatorna, men så mycket har fallit på plats de senaste dagarna, så vafan. Nu var det detta med kommunikationsnormen:
Jag är uppfostrad till att tänka att det Alltid Är Bra Att Prata. För att få ur sig det man känner, för att komma överens med Den Andre, för att vara Ärlig. Att prata ut har helt enkelt varit ett multi purpose tool.
Men. Sedan var jag på feminism 2004 och såg att min strävan efter konsensus kunde vara ett sätt att förtrycka Den Andre. Och haft relachooner där min strävan efter att vara Ärlig har låst både mig och partner vid färre betydelser än nödvändigt. Skaffat mig övertag genom. Och det där med att komma överens bygger ju på en positivistisk sanningssyn, som om det funnes ett objektivt bästa att komma fram till. Jag höll med, jag håller med och vart alldeles vilsen. Vad hände med mitt allverktyg? Var det bara en härskarteknik? Var jag en ond människa?
Nu har jag bestämt mig för att nej. Näe! Självklart finns aldrig en objektiv sanning att komma fram till, men ganska ofta har olika personer ganska liknande syn på vad som hänt. I bästa fall är prata-utet en meningsskapande process, som kan få gnissliga känslor att bli mindre gnissliga. I sämsta ett sätt för person A att säga åt person B vad hen ska känna och tänka.
"Jag har rätt att ställa frågor, men kan inte kräva svar", läste jag i Kommunals tidning. Klyscha, men som sagt, klyschor är klyschor av en anledning. Om jag initierar ett prata-ut är det samma sak som att säga hallå, det gnisslar lite här, kan vi avhjälpasåt med det? Det betyder inte att det är okej att vräka sin ångest på andra i tid och otid. Ganska mycket sand sparkar man så att säga upp själv.
Det gäller, antar jag, att göra en så bra bedömning som möjligt av om det är läge för gemensamt meningsskapande eller inte, och prata utifrån det. De senaste månaderna har jag tagit upp smågnissel för glatta livet, och bara mått bra av det. Och ingen verkar ha tagit skada. Utom en gång. Det är inte lätt.
Det är inte lätt, men jag är ingen ond människa som vill prata ut ibland, och det är ganska skönt att få tänka så. Saker faller på plats för mig, det är som i En björn och en tiger av DLK.
Jag är uppfostrad till att tänka att det Alltid Är Bra Att Prata. För att få ur sig det man känner, för att komma överens med Den Andre, för att vara Ärlig. Att prata ut har helt enkelt varit ett multi purpose tool.
Men. Sedan var jag på feminism 2004 och såg att min strävan efter konsensus kunde vara ett sätt att förtrycka Den Andre. Och haft relachooner där min strävan efter att vara Ärlig har låst både mig och partner vid färre betydelser än nödvändigt. Skaffat mig övertag genom. Och det där med att komma överens bygger ju på en positivistisk sanningssyn, som om det funnes ett objektivt bästa att komma fram till. Jag höll med, jag håller med och vart alldeles vilsen. Vad hände med mitt allverktyg? Var det bara en härskarteknik? Var jag en ond människa?
Nu har jag bestämt mig för att nej. Näe! Självklart finns aldrig en objektiv sanning att komma fram till, men ganska ofta har olika personer ganska liknande syn på vad som hänt. I bästa fall är prata-utet en meningsskapande process, som kan få gnissliga känslor att bli mindre gnissliga. I sämsta ett sätt för person A att säga åt person B vad hen ska känna och tänka.
"Jag har rätt att ställa frågor, men kan inte kräva svar", läste jag i Kommunals tidning. Klyscha, men som sagt, klyschor är klyschor av en anledning. Om jag initierar ett prata-ut är det samma sak som att säga hallå, det gnisslar lite här, kan vi avhjälpasåt med det? Det betyder inte att det är okej att vräka sin ångest på andra i tid och otid. Ganska mycket sand sparkar man så att säga upp själv.
Det gäller, antar jag, att göra en så bra bedömning som möjligt av om det är läge för gemensamt meningsskapande eller inte, och prata utifrån det. De senaste månaderna har jag tagit upp smågnissel för glatta livet, och bara mått bra av det. Och ingen verkar ha tagit skada. Utom en gång. Det är inte lätt.
Det är inte lätt, men jag är ingen ond människa som vill prata ut ibland, och det är ganska skönt att få tänka så. Saker faller på plats för mig, det är som i En björn och en tiger av DLK.
Förresten
är det lustigt att man ska behöva gå omvägen över så mycket tänk för att behöva slippa tänka.
Jag menar jag.
Jag menar jag.
Ett begrepp har övergåtts II - förälskelse
Det senaste året har jag fyllt min dagbok med gnäll och hån och raljerande över förälskelse. Det har varit "det är ömsesidigt bedrägeri för att hålla meningslösheten borta" hit, och "det bygger på obejktifierande och ett skapande av vi som ändå bara skapar ångest i förlängningen" dit. Det gamla vanliga bittra gnället alltså. Typ såhär:
Förälskade människor. Visst blir man avundsjuk? Det är den där känslan av att Inte Ha Något Val som lockar, tror jag. Att inte behöva fundera, prioritera, välja. Illusionen av känslan väljer åt en. Å, den kan ju hålla i sig flera månader innan man försätts i limbo igen.
Jag tror att förälskelse är känslan som uppstår när man bestämt sig för att man inte har något val. När man skamlöst slängt ansvarskänsla och intellekt över bord för en tid. Jag tror förälskelse är ett val, och jag tror att man kan hållas ansvarig för det. AHHAHAHA, där fick ni, äckliga förälskade människor. Nu när jag tvingat tanken på er kommer ni också att drabbas av rädslan. Kanske inte idag, kanske inte imorgon men någon dag.
Men jag har tänkt om, tänkt rätt. Paradigmskifte över allt landet, och det är så jävla skönt. Och inte bygger det på att jag blivit förälskad, så jag behöver inte ens misstänkliggöra mig för det. Eller jo, jag är och har varit förälskad hela tiden, men inte så som jag trott. Såhär:
För någon vecka sedan berättade en vän om en bok hen läste. Den handlade om flow. Som jag minns det var teorin att flow kunde mätas i hur mycket och ofta man koncentrerade sig. När man koncentrerar sig är man inte splittrad, ångestig, ledsen, eller euforisk heller, för den delen. Man är helt enkelt koncentrerad. Och det är i sig en form av lycka, där man överskrider sig själv och utvecklas.
Och det fick mig att tänka. På de där människorna som får mig att verkligen fokusera. På att de ska förstå hur jag menar. På att ta in vad de säger. Som får mig att tänka nya tankar. Fan vad jag tycker om dem. Fan vad jag tycker om mig själv när jag är med dem. Fan vad jag tycker om dem för att de får mig att tycka om mig. Fan vad jag vill få dem att tycka om sig. Fan vad tacksam jag är för att de vill dela sina klokheter med mig. Jag tycker om dem så mycket att jag börjar le fånigt när jag tänker på dem. Pulsen kanske går upp en smula. Vill vara med dem hela tiden. Vill ge dem all min kärlek som tack. Låter ganska mycket som förälskelse, va? Det är det. Och det fantastiska är att jag har flera sådana människor i mitt liv. Som jag är förälskad i, på olika sätt. Men det betyder inte alltid att jag vill ligga, hångla eller ha relachooner.
Vänskapsförälskelse, platonisk förälskelse, kåthetsförälskelse, hela skalan gills. Och det är klart att attraktion kan vara en anledning till att lockas till den där närvaron. Och ganska ofta genomgår de där förälskelserna en kåthetsfas. Men inte alltid, och det har varit jäkligt förvirrande för mig. "Jag beter mig ju som om att jag är kär, varför agerar jag inte på det/får panik när det börjar bli lööve-förväntningar/nöjer jag mig med platoniskt". "Motsatta" situationen har varit lika jobbig: "jag vill ju inte VARA IHOP (senare: ha en relachoon, som betyder samma sak, fast på OR-språk) med personen, varför känner jag då såhär?"
Hm, jag känner att jag börjar tappa tråden. Men jag tror att min poäng är att sedan jag började tänka såhär så slipper jag ta så inihelvete mycket ansvar för vad det är jag känner EJÄNKLIEN. Och att jag kan återgå till att tro att förälskelse, oavsett slag, har sin drivkraft i något positivt: vilja till närvaro och utveckling.
Snacket om Närvaro är klyschigt, men klyschor är alltid klyschor av en anledning. Närvaro är viktigt. Klart man måste kunna vara frånvarande tillsammans med någon man hänger mycket med också. Men det är inte det som gör mig förälskad. Inte längtan efter verklighetsflykt heller. Och det känns himla skönt att få tänka.
Förälskade människor. Visst blir man avundsjuk? Det är den där känslan av att Inte Ha Något Val som lockar, tror jag. Att inte behöva fundera, prioritera, välja. Illusionen av känslan väljer åt en. Å, den kan ju hålla i sig flera månader innan man försätts i limbo igen.
Jag tror att förälskelse är känslan som uppstår när man bestämt sig för att man inte har något val. När man skamlöst slängt ansvarskänsla och intellekt över bord för en tid. Jag tror förälskelse är ett val, och jag tror att man kan hållas ansvarig för det. AHHAHAHA, där fick ni, äckliga förälskade människor. Nu när jag tvingat tanken på er kommer ni också att drabbas av rädslan. Kanske inte idag, kanske inte imorgon men någon dag.
Men jag har tänkt om, tänkt rätt. Paradigmskifte över allt landet, och det är så jävla skönt. Och inte bygger det på att jag blivit förälskad, så jag behöver inte ens misstänkliggöra mig för det. Eller jo, jag är och har varit förälskad hela tiden, men inte så som jag trott. Såhär:
För någon vecka sedan berättade en vän om en bok hen läste. Den handlade om flow. Som jag minns det var teorin att flow kunde mätas i hur mycket och ofta man koncentrerade sig. När man koncentrerar sig är man inte splittrad, ångestig, ledsen, eller euforisk heller, för den delen. Man är helt enkelt koncentrerad. Och det är i sig en form av lycka, där man överskrider sig själv och utvecklas.
Och det fick mig att tänka. På de där människorna som får mig att verkligen fokusera. På att de ska förstå hur jag menar. På att ta in vad de säger. Som får mig att tänka nya tankar. Fan vad jag tycker om dem. Fan vad jag tycker om mig själv när jag är med dem. Fan vad jag tycker om dem för att de får mig att tycka om mig. Fan vad jag vill få dem att tycka om sig. Fan vad tacksam jag är för att de vill dela sina klokheter med mig. Jag tycker om dem så mycket att jag börjar le fånigt när jag tänker på dem. Pulsen kanske går upp en smula. Vill vara med dem hela tiden. Vill ge dem all min kärlek som tack. Låter ganska mycket som förälskelse, va? Det är det. Och det fantastiska är att jag har flera sådana människor i mitt liv. Som jag är förälskad i, på olika sätt. Men det betyder inte alltid att jag vill ligga, hångla eller ha relachooner.
Vänskapsförälskelse, platonisk förälskelse, kåthetsförälskelse, hela skalan gills. Och det är klart att attraktion kan vara en anledning till att lockas till den där närvaron. Och ganska ofta genomgår de där förälskelserna en kåthetsfas. Men inte alltid, och det har varit jäkligt förvirrande för mig. "Jag beter mig ju som om att jag är kär, varför agerar jag inte på det/får panik när det börjar bli lööve-förväntningar/nöjer jag mig med platoniskt". "Motsatta" situationen har varit lika jobbig: "jag vill ju inte VARA IHOP (senare: ha en relachoon, som betyder samma sak, fast på OR-språk) med personen, varför känner jag då såhär?"
Hm, jag känner att jag börjar tappa tråden. Men jag tror att min poäng är att sedan jag började tänka såhär så slipper jag ta så inihelvete mycket ansvar för vad det är jag känner EJÄNKLIEN. Och att jag kan återgå till att tro att förälskelse, oavsett slag, har sin drivkraft i något positivt: vilja till närvaro och utveckling.
Snacket om Närvaro är klyschigt, men klyschor är alltid klyschor av en anledning. Närvaro är viktigt. Klart man måste kunna vara frånvarande tillsammans med någon man hänger mycket med också. Men det är inte det som gör mig förälskad. Inte längtan efter verklighetsflykt heller. Och det känns himla skönt att få tänka.
In box-vårdare sökes
Shit man, vad jag får ångest av mina mailkonton.
Jag borde rensa mina In boxar, när kommer man kunna anställa svart städjälp för dem?
Och hur kommer man att se på det ur ett genus- och rasifieringsperspektiv?
Jag borde rensa mina In boxar, när kommer man kunna anställa svart städjälp för dem?
Och hur kommer man att se på det ur ett genus- och rasifieringsperspektiv?
Sommarlovslängtan.
Mina senaste fyra handlar om "Igår".
Jag tror jag vill säga mig något.
Jag tror jag vill säga mig något.
Mysteriet med 118 118
Igår ringde Någon mig. Jag kände igen numret, lite vagt. Jag hann inte svara. Jag vart nyfiken. Jag ringde upp. Inget svar. Jag vart himla nyfiken. Messade numret till 118 118. De kände inte igen numret. Inget ovanligt förvisso, men:
Som kompensation fick jag ett extrameddelande från dem. Som jag själv författat, och, vad jag vet, skickat till en vän för ungefär en månad sedan. Hur har 118 118 lagt vantarna på det? Så himla obehagligt.
Hjälp med att lösa mysteriet tages tacksamt emot.
Som kompensation fick jag ett extrameddelande från dem. Som jag själv författat, och, vad jag vet, skickat till en vän för ungefär en månad sedan. Hur har 118 118 lagt vantarna på det? Så himla obehagligt.
Hjälp med att lösa mysteriet tages tacksamt emot.
The Parkteatern Challenge
Gårdagen gav hopp om liv, men sanningen är att jag är lite orolig inför sommaren. Lite jobb utspritt på många dagar kommer generera lite pengar uspritt på ganska mycket ledig tid. En massa av mina vänner lämnar stan dessutom, så de som blir kvar kan räkna med ett något förhöjt umgängestryck från min sida.
Här krävs en plan, konstaterade Min Kära Märy och vips så hade vi en: Glöm "en svensk klassiker", målet med sommaren 2006 är att gå på minst en föreställning av allt som parkteatern ger. Om det är bra eller inte är oväsentligt, det viktiga är att ha ett mål.
I höst rullar det eventuellt in ett par korvören, och då ska vi belöna oss med något riktigt fint för alla pengar vi fiktivt sparat på gratis kultur. Men bara om vi lyckats täcka hela programmet, alltså. Inklusive Clownen Manne.
The Parkteatern Challenge 2006 - är du redo?
Här krävs en plan, konstaterade Min Kära Märy och vips så hade vi en: Glöm "en svensk klassiker", målet med sommaren 2006 är att gå på minst en föreställning av allt som parkteatern ger. Om det är bra eller inte är oväsentligt, det viktiga är att ha ett mål.
I höst rullar det eventuellt in ett par korvören, och då ska vi belöna oss med något riktigt fint för alla pengar vi fiktivt sparat på gratis kultur. Men bara om vi lyckats täcka hela programmet, alltså. Inklusive Clownen Manne.
The Parkteatern Challenge 2006 - är du redo?
Folk blir så härliga på sommaren
särskilt härliga blir de på söder.
Igår kunde exempelvis en mörklockig ung man, iförd solglasögon och shorts och akustisk gitarr på brunbränd bringa, beskådas liggandes i en slänt med fötterna upp och huvudet ner. Han sjöng på spanska, men det lät misstänkt likt Dylan.
Jag har aldrig förstått folk som drabbas av pinsamhetsångest inför spontan-spel-och-sjung på fester och så, jag tycker oftast att det känns lite mysigt, och blir det jobbigt kan man väl avlägsna sig och låta dem som tycker det är mysigt mysa. Men igår förstod jag.
Men sedan tänkte jag att det kanske var en väldigt bra magstödsövning detdära.
Att ligga uppochner, eller att inte hålla på att skämmas för andra.
Igår kunde exempelvis en mörklockig ung man, iförd solglasögon och shorts och akustisk gitarr på brunbränd bringa, beskådas liggandes i en slänt med fötterna upp och huvudet ner. Han sjöng på spanska, men det lät misstänkt likt Dylan.
Jag har aldrig förstått folk som drabbas av pinsamhetsångest inför spontan-spel-och-sjung på fester och så, jag tycker oftast att det känns lite mysigt, och blir det jobbigt kan man väl avlägsna sig och låta dem som tycker det är mysigt mysa. Men igår förstod jag.
Men sedan tänkte jag att det kanske var en väldigt bra magstödsövning detdära.
Att ligga uppochner, eller att inte hålla på att skämmas för andra.
Semester
Igår tog jag sommarlov från mitt liv.
Tio timmars sömn, slött telefonprat, middagssovning.
Ivar-Loparken, Vinterviken, Aspudden.
Parkteatern, Pic-nic, Köpe-sallad.
Spontanhäng 1, Spontanhäng 2, Spontanhäng 3, Spontanhäng 4, Spontanhäng 5, Spontanhäng 6, Spontanhäng 7, Spontanhäng 8, Spontanhäng 9, Spontanhäng 10, Spontanhäng 11. Så många spontanhäng som jag inte räknat med vart det. Utan att det kändes minsta jobbigt eller uppstyrt.
Jag återfick min vita skjorta som är oersättlig, och jag fick sova sked.
Helt enkelt en jävligt bra dag.
Tio timmars sömn, slött telefonprat, middagssovning.
Ivar-Loparken, Vinterviken, Aspudden.
Parkteatern, Pic-nic, Köpe-sallad.
Spontanhäng 1, Spontanhäng 2, Spontanhäng 3, Spontanhäng 4, Spontanhäng 5, Spontanhäng 6, Spontanhäng 7, Spontanhäng 8, Spontanhäng 9, Spontanhäng 10, Spontanhäng 11. Så många spontanhäng som jag inte räknat med vart det. Utan att det kändes minsta jobbigt eller uppstyrt.
Jag återfick min vita skjorta som är oersättlig, och jag fick sova sked.
Helt enkelt en jävligt bra dag.
Passiv-aktiv stalker
Den 11:e var mitt antal unika besökare onormalt högt. Någon måste ha länkat mig. Men vem? Jag väntar med spänning på att få vetat'.
Och det jag inte frivilligt eller ofrivilligt får reda på via fölks bloggar är inte värt att veta, så akta er.
Och det jag inte frivilligt eller ofrivilligt får reda på via fölks bloggar är inte värt att veta, så akta er.
Ett begrepp har övergåtts
Och det känns himla fint faktiskt.
PUMPS
som är vita och vingliga har jag köpt, de kostade trettio kronor och har bara en liten repa. Jag känner mig hemskt feminin och nätt, men när jag får en skymt av mig i ett skyltfönster ser jag att jag liknar en bulldozer, och det är ju en himla fin kontrast, tycker jag.
Hurra!
Hurra!
Jag frågar bland annat er, mina belästa vänner.
Idag har jag tvättat mig med diskmedel. Vad säger det om min klasstillhörighet? Kanske ingenting. "Klass" är så jävla Bourdieu-besudlat, det är bara kultur över alltihoppat. Ekonomiskt utrymme skulle behöva benämnas liksom för sig. Finns det ett sådant begrepp eller?
["Ekonomiskt kapital" ligger inte bra i munnen , tycker jag.]
["Ekonomiskt kapital" ligger inte bra i munnen , tycker jag.]
Post-paranoija.
Ibland är förnöjsamhet det mest konstruktiva: Igår vart jag paranoid, idag gjorde jag något åt det. Jävligt snabbt jobbat, inte hann det bli något drama av det heller. Jag är så nöjd med mig själv. Så nöjd att jag misstänker att tillräckligt snabb handlägning inte är praxis. Men nu var det nöjd, nöjd, nöjdelinöjdansson jag skulle vara - inte självkritisk.
Konstruktiv.
Konstruktiv.
Jo,
det finns en som är så klok att jag vill äta upp henne. Mitt mag- tarmsystem behöver en amöba som hon, och hon skulle aldrig vilja tugga sig ur det, för hon skulle ha så varmt och mysigt där inne. Dela, dela, dela sig och sedan skulle vi aldrig vara ensamma mer.
Åsså är det Helena-från-Lund som är i Grekland, Tova som är i Mexico och Jessica som är i Venezuela. Att de lämnat mig för Värme verkar vara den gemensamma nämnaren. Jag har inte berättat för dem om mitt mag-tarmsystem, det är uppenbart. Jag saknar dem.
Åsså är det Helena-från-Lund som är i Grekland, Tova som är i Mexico och Jessica som är i Venezuela. Att de lämnat mig för Värme verkar vara den gemensamma nämnaren. Jag har inte berättat för dem om mitt mag-tarmsystem, det är uppenbart. Jag saknar dem.
Vårvindar bryska
stormar vidare mot årets val till invigningstalare mot Pride. Freddi och Anfield är att lita på, det var väl det jag visste.
Allergi/förkylning
är en falsk dikotomi.
Ja. Så måste det vara.
Ja. Så måste det vara.
Vårdbiträde blues
Jag har fått mitt slutgiltiga schema för sommaren, och kämpar hårt med paniken. Typiskt jävla vårdscheman: aldrig ledig två dagar i rad (jo, vid fem tillfällen under två månader, varav prideveckan är ett. Känns så jävla ovärt), men ändå så få timmar i juni och juli att det blir till att suga på ramarna fram till den 25:e september.
Min jobbsituation har så att säga inte stått högst på min problemlista den senaste tiden, men ärligt talat, detta går inte an. Ge mig en/ett plan.
Min jobbsituation har så att säga inte stått högst på min problemlista den senaste tiden, men ärligt talat, detta går inte an. Ge mig en/ett plan.
"Bubblan" för sista gången.
Sure, det finns en subkultur med normer och status och maktkamper, precis som Subkutan säger. Men å andra sidan är den bara några kompisgäng i Stockholm som är kopplade till varandra genom ett par klubbar, ett par tidningar, en festival, ett par fanzines... och ja, vad mer? Där vart den suddig i kanterna. Bubbelnormen är inte att jämställa med exempelvis heteronormen, vi måste få lite perspektiv. Jag menar, den där subkulturens normer har bara så mycket makt som vi tillåter dem att ha. Jag har tillåtit den att ta över mitt liv ett år ungefär, och de sista månaderna har jag mått precis lika dåligt som när jag isolerat mig i parförhållande, och drunknat i internskämt, jargong och förväntningar, negativa och positiva.
Till slut insåg jag att förhållandet behövde omdefinieras och att jag måste börja träffa andra.
Bubblan finns, men bubblan finns inte. Vi ska prata om hur vi vill att våra sociala sammanhang ska se ut. Men ju mer vi pratar om den i bestämd form, desto mer makt ger vi den. Vilket kanske inte är så konstigt att jag och andra verkar ha velat /vilja, eftersom ganska många av queerkisdsen är sådana där gapiga förståsigpåare som kommer vara feta kontakter att ha en dag. Klart man vill ha en naturlig koppling till 20-talets P3-chef eller DN-redaktör. Vi är ju, som Anfield påpekat, som Judarna. Lite klassperspektiv, varsego.
Till slut insåg jag att förhållandet behövde omdefinieras och att jag måste börja träffa andra.
Bubblan finns, men bubblan finns inte. Vi ska prata om hur vi vill att våra sociala sammanhang ska se ut. Men ju mer vi pratar om den i bestämd form, desto mer makt ger vi den. Vilket kanske inte är så konstigt att jag och andra verkar ha velat /vilja, eftersom ganska många av queerkisdsen är sådana där gapiga förståsigpåare som kommer vara feta kontakter att ha en dag. Klart man vill ha en naturlig koppling till 20-talets P3-chef eller DN-redaktör. Vi är ju, som Anfield påpekat, som Judarna. Lite klassperspektiv, varsego.
Och därmed har jag sagt mitt i detta ämne.
Prides invigningstalare
har inte skapat den bloggstorm jag förväntat mig. God Saves the Queer och Reb har höjt sina röster. Annars har det varit ganska tyst. Folk kanske inte orkar bry sig, folk kanske har roligare saker att blogga om, folk har faktiskt ingen skyldighet att lägga tid på detta. Men ändå. Jag är förvånad.
Och jag känner att något måste göras, men att just i år är jag inte rätt person att göra det.
Och jag känner att något måste göras, men att just i år är jag inte rätt person att göra det.
Subkulturell trångest
Subkutan har skrivit något som jag tycker vi kan diskutera. I hennes kommentatorsfunktion, i våra gäng, men framför allt i våra politiska grupper.
Jag spinner på samma tema, men är lite mer privat:
"Bubblan". Finns den därute, eller mest i våra huvuden? Vilka antas ingå? Vilka har status? Enligt vem? Jag skulle tippa på att det finns lika många uppfattningar om den, som det finns människor som tänker in sig i [Stockholms ] Queera Subkultur/er/. Och ibland blir jag lite trött på talet runt-i-kring. Eller, jag vart det ganska nyligen om jag ska vara riktigt ärlig. Sedan fick jag ångest av det. Nu har jag tänkt om det.
En gång kommenterade X att "alla" säger vissa saker om Y. Men när jag frågade vilka "alla" är, och påpekade att jag ibland tänker "alla" baserat på typ konsensus mellan mig och två personer till, höll hon med om att det kanske var så i fallet med Y också. Vi skapar "bubblan". Och genom att tänka och tala så här kring den gör vi den jävligt trång. Vi får skylla oss själva. Och tillgång till "rätt" tal om bublan är också makt. I en liten krets i Stockholm.
För visst, det finns queer subkultur. Ett vanligt problem med subkulturer är att de är för löst organiserade för att det ska finnas etablerade sätt att hantera svårigheter på, men att den utgör en tillräckligt fast struktur för att den ska påverka människors liv. Svårgreppbart.
Ganska specifikt för oss som kallar oss queera är att vi gjort politik av amorösa och sexuella praktiker. (Även om jag vet personer som jag tänker mig ingår i bubblan som vägrar tänka politiskt kring sex. Se där. Konstruktioner, konstruktioner. Men jag fortsätter med denna nurå: )Det bidrar till att vissa beteenden och känslor idealiseras, och att andra stämplas som reaktionära. Ingen bra grundförutsättning för att skapa det trygga klimat som faktiskt är nödvändigt för att ge utrymme för icke-normativa praktiker. Så fungerar i alla fall jag: är jag rädd klamrar jag mig skithårt fast vid närmsta välkända planka. Tvingas jag simma ändå börjar jag hyperventilera och får kallsupar.
Det är dags att "alla känslor gills" inte bara är något vi säger, utan något vi gör.
Det är dags att vi börjar se på varandra med vänlig blick.
Jag spinner på samma tema, men är lite mer privat:
"Bubblan". Finns den därute, eller mest i våra huvuden? Vilka antas ingå? Vilka har status? Enligt vem? Jag skulle tippa på att det finns lika många uppfattningar om den, som det finns människor som tänker in sig i [Stockholms ] Queera Subkultur/er/. Och ibland blir jag lite trött på talet runt-i-kring. Eller, jag vart det ganska nyligen om jag ska vara riktigt ärlig. Sedan fick jag ångest av det. Nu har jag tänkt om det.
En gång kommenterade X att "alla" säger vissa saker om Y. Men när jag frågade vilka "alla" är, och påpekade att jag ibland tänker "alla" baserat på typ konsensus mellan mig och två personer till, höll hon med om att det kanske var så i fallet med Y också. Vi skapar "bubblan". Och genom att tänka och tala så här kring den gör vi den jävligt trång. Vi får skylla oss själva. Och tillgång till "rätt" tal om bublan är också makt. I en liten krets i Stockholm.
För visst, det finns queer subkultur. Ett vanligt problem med subkulturer är att de är för löst organiserade för att det ska finnas etablerade sätt att hantera svårigheter på, men att den utgör en tillräckligt fast struktur för att den ska påverka människors liv. Svårgreppbart.
Ganska specifikt för oss som kallar oss queera är att vi gjort politik av amorösa och sexuella praktiker. (Även om jag vet personer som jag tänker mig ingår i bubblan som vägrar tänka politiskt kring sex. Se där. Konstruktioner, konstruktioner. Men jag fortsätter med denna nurå: )Det bidrar till att vissa beteenden och känslor idealiseras, och att andra stämplas som reaktionära. Ingen bra grundförutsättning för att skapa det trygga klimat som faktiskt är nödvändigt för att ge utrymme för icke-normativa praktiker. Så fungerar i alla fall jag: är jag rädd klamrar jag mig skithårt fast vid närmsta välkända planka. Tvingas jag simma ändå börjar jag hyperventilera och får kallsupar.
Det är dags att "alla känslor gills" inte bara är något vi säger, utan något vi gör.
Det är dags att vi börjar se på varandra med vänlig blick.
Allergi eller förkylning
- hur vet man skilnaden? Om man inte tar sig har råd att gå till doktorn, alltså.
Att tänka att "ha råd" alltid är en fråga om prioriteringar är ett medelklassigt sätt att påföra [sig] skuld och skam, som jag härmed tar avstånd ifrån, förresten. Utan att förneka det faktum att prioriteringar spelar roll. Och kan vara felaktiga. Och att det mesta är fel i jämförelse med att sköta sin hälsa.
Men nu var det avstånd jag skulle ta från skulden, var det ja.
Att tänka att "ha råd" alltid är en fråga om prioriteringar är ett medelklassigt sätt att påföra [sig] skuld och skam, som jag härmed tar avstånd ifrån, förresten. Utan att förneka det faktum att prioriteringar spelar roll. Och kan vara felaktiga. Och att det mesta är fel i jämförelse med att sköta sin hälsa.
Men nu var det avstånd jag skulle ta från skulden, var det ja.
Mäh!
Kan man inte få fram det man vill säga kan man ju skriva om att man inte kan. Och publicera det. Flera gånger. Jävla blogg.se, eller jävla Anfields dator, man vet inte riktigt.
Anfield, däremot är glad, för hon fick ringa och reta mig för det mitt i natten. Och det är ju egentligen bara rättvist. Kosmos strävar efter retbalans, så måste det vara.
Anfield, däremot är glad, för hon fick ringa och reta mig för det mitt i natten. Och det är ju egentligen bara rättvist. Kosmos strävar efter retbalans, så måste det vara.
Ångesten inför subkulturen
har jag försökt blogga om jättemånga gånger. Men jag har aldrig fått fram riktigt vad jag ville säga, och jag har fått gnälla så mycket inför er mina kära med-subkukturella, så nu tror jag nästan att tanken på subkulturen har förändrats. Och ångesten med den. Minskat alltså, och det är skönt, för jag tycker om så mycket om många av er som ingår i den. Som jag tänker ingår i den. Som jag tänker "den". Ja, ni fattar.
Ångesten inför subkulturen
har jag försökt blogga om jättemånga gånger. Men jag har aldrig fått fram riktigt vad jag ville säga, och jag har fått gnälla så mycket inför er mina kära med-subkukturella, så nu tror jag nästan att tanken på subkulturen har förändrats. Och ångesten med den. Minskat alltså, och det är skönt, för jag tycker om så mycket om många av er som ingår i den. Som jag tänker ingår i den. Som jag tänker "den". Ja, ni fattar.
Soffa soffa soffa
Förresten hittade jag en soffa i grovsoporna igår, den var 70-tal och brun i en nyans som passar bra till tapeten och Trendiga Mamman som hjälpte mig att bära hem den sade att den var frääsch och att jag inte behövde klä om den, så då måste det ju vara sant. Jag är så himla glad, för soffan gjorde att jag kände mig lite kreäjtiv med mitt hem, så nu tror jag att jag kommer vilja börja bjuda hem folk snart. Hurra!
Saker man kan göra istället för att möhippa.
Det här var dagen då Anfield bestämde att hen inte skulle hata så mycket och lärde sig lite om java script. Generös med sina lärdomar är hen också. Och se så fint det vart.
Fast vi förstod inte riktigt hur vi skulle öka vänstermarginalerna, så du som vet får gärna berätta det. Och så är datum - och kommentars raden åt helvete för långt åt höger. Det orkade vi inte heller klura ut nu inatt. Hjälp! Tack.
Happ. Roligare än såhär blir det inte, fast jag har tusen uppslag som trängs i huvudet efter TVÅ DAGAR utan internet. Ville bara säga det.
Fast vi förstod inte riktigt hur vi skulle öka vänstermarginalerna, så du som vet får gärna berätta det. Och så är datum - och kommentars raden åt helvete för långt åt höger. Det orkade vi inte heller klura ut nu inatt. Hjälp! Tack.
Happ. Roligare än såhär blir det inte, fast jag har tusen uppslag som trängs i huvudet efter TVÅ DAGAR utan internet. Ville bara säga det.
Hobbydyslexin och jag på intörnät
"Ridspöet".
Fy fan vad irriterande,
Fy fan vad irriterande,
Ridspöet och jag på tunnelbanan
För mig är mitt liv inte queert, för mig är det det Naturligaste i världen.
Men på resan mellan från min ridlektion till scemaläggningsmöte hände något som var lite udda i min värld, och jag tänkte för tusende gången under det senaste året att det var då fan att jag inte tänder på att spanka fölk.
Nåja.
Jag fick heteroragg, och det var ju roligt.
Men på resan mellan från min ridlektion till scemaläggningsmöte hände något som var lite udda i min värld, och jag tänkte för tusende gången under det senaste året att det var då fan att jag inte tänder på att spanka fölk.
Nåja.
Jag fick heteroragg, och det var ju roligt.
Look at where the profits are, that's how you'll find the source
"De har ju gjort så mycket för mångfalden".
Tja, Amelia Adamo anställde ju faktiskt Kalle Norlén till Vecko Revyn på nittiotalet, klart tanten ska invigningstala på Pride. Och Guillo, han har verkligen breddat innebörden av ordet pederast (a.k.a. Rickard Wolf). Det är så himla häärligt att Prides mest prestigefyllda uppdrag kan gå till heterosexuella, för en gångs.. nä. Homosexuellt självhat?
Men det är ju klart att PRAJD BEHÖVER JU MEDIA. Och då är det ju himla smart att ta medialt intressanta journalister. Eller hur var det nu? De senaste sommrarna har Pride haft samma löpsedelspotential som Allsång på Skansen. Hur vore det att utnyttja det medieutrymme som Pride har tagit sig till att sätta strålkastaren på någon av alla okända homogejaktivister som sliter oavlönat året runt? Strålkastarljus ger cash, och Guillou&Adamo behöver behöver varken det ena eller det andra. Pride däremot behöver cash, och i mina ögon är det här inget annat än ett jävligt desperat försök att vrida upp redan starka strålkastare för att öka pengaflödet.
Tja, Amelia Adamo anställde ju faktiskt Kalle Norlén till Vecko Revyn på nittiotalet, klart tanten ska invigningstala på Pride. Och Guillo, han har verkligen breddat innebörden av ordet pederast (a.k.a. Rickard Wolf). Det är så himla häärligt att Prides mest prestigefyllda uppdrag kan gå till heterosexuella, för en gångs.. nä. Homosexuellt självhat?
Men det är ju klart att PRAJD BEHÖVER JU MEDIA. Och då är det ju himla smart att ta medialt intressanta journalister. Eller hur var det nu? De senaste sommrarna har Pride haft samma löpsedelspotential som Allsång på Skansen. Hur vore det att utnyttja det medieutrymme som Pride har tagit sig till att sätta strålkastaren på någon av alla okända homogejaktivister som sliter oavlönat året runt? Strålkastarljus ger cash, och Guillou&Adamo behöver behöver varken det ena eller det andra. Pride däremot behöver cash, och i mina ögon är det här inget annat än ett jävligt desperat försök att vrida upp redan starka strålkastare för att öka pengaflödet.
Handikappande miljö
Det finns de som har svårt att läsa i stimmiga miljöer. Jag har inte den typen av koncentrationssvårigheter, har aldrig haft. Mina har kommit med den så kallade IT-revolutionen.
Att jag tycker det är lite svårt att få plugg gjort vid en uppkopplad dator är egentligen inte konstigare än att vissa har svårt att läsa på ett café fullt med kompisar. För deras skull dräller det av tysta läsplatser i båd' stad och land. Men vem tänker på mig? Stockholms Universitets datorer är fulla av små små motorvägar rakt ut i det sociala, krusern och bloggar och mailboxar och jag vet inte allt, som spretar mig åt alla håll. Handikappande miljö, kort sagt.
Jag vart glad och lättad när jag hittade datorerna i biblioteket. Därifrån kommer man inte ut på krusern, nämligen. Men blogga kan man läsa och mail kan man kolla. Och så kan man bara boka dem tre timmar om dagen. Nu har jag mailat och bett dem blockera blogg.se. Går det vägen börjar kampen mot tidsransoneringen.
I'm not disabled, I'm struggling against an disabeling environment.
Att jag tycker det är lite svårt att få plugg gjort vid en uppkopplad dator är egentligen inte konstigare än att vissa har svårt att läsa på ett café fullt med kompisar. För deras skull dräller det av tysta läsplatser i båd' stad och land. Men vem tänker på mig? Stockholms Universitets datorer är fulla av små små motorvägar rakt ut i det sociala, krusern och bloggar och mailboxar och jag vet inte allt, som spretar mig åt alla håll. Handikappande miljö, kort sagt.
Jag vart glad och lättad när jag hittade datorerna i biblioteket. Därifrån kommer man inte ut på krusern, nämligen. Men blogga kan man läsa och mail kan man kolla. Och så kan man bara boka dem tre timmar om dagen. Nu har jag mailat och bett dem blockera blogg.se. Går det vägen börjar kampen mot tidsransoneringen.
I'm not disabled, I'm struggling against an disabeling environment.